Rättare sagt, filmens regissör kommer därifrån. Långfilmsdebuterande Jens Jonsson är dock ingen färsking i branschen, utan har spenderat nära på ett decennium med att skriva och regissera kortfilmer. I sin första långfilm Pingpongkingen tar han sikte på svenskheten med hjälp av den mest typiska av svenska sporter (eller mest typiska av kinesiska sporter, beroende på hur man ser det). Det är sporten som saknar glamour, luktar fabriksgummi och svett, och spelas på nästintill alla ungdomsgårdar i Sverige. Så också på tonåriga Rilles ungdomsgård, som är belägen någonstans i norra Norrland. Rille är utstött av sina jämnåriga, och skyddas av sin yngre bror Erik. Rille och Erik är varandras motsatser; Rille är eftertänksam, blyg och ensam, medan Erik är tuff, impulsiv och populär i skolan. Tur då att Rille i alla fall är kung på pingpong, det han värderar högst i livet. Han utmanar ständigt sina yngre skolkamrater att motbevisa hans överlägsenhet i sporten. Oftast går det bra.

Men mitt under sportlovets pingisturnering dyker brödernas frånvarande pappa upp från ingenstans, något som stör Rilles fokus på pingpong. När en sedan länge bevarad hemlighet om bröderna avslöjas, hotar sanningen att bryta den ordning som Rille har vant sig vid. Omständigheterna tvingar honom snart att utmana det han har tagit för givet i hela sitt liv - att han är udda.

Pingpongkingen är en skruvad uppdatering av H.C. Andersens "Den fula ankungen". Det är en film om att göra upp med sina rötter, om att definiera sig själv och att låta sig definieras av sin omvärld. Och det är mycket bra gjort. Skådespelarna är välregisserade och karaktärerna känns helgjutna, allihop är på något sätt begränsade av sin omvärld och sin självbild. Idén att rummet gör och begränsar människan är någonting som tidigare Roy Andersson haft patent på i svensk film. Här görs det på nytt, och väldigt övertygande.

Scenografin är detaljplanerad, varje bildruta är ordnad så att vi kan förstå den separat, i likhet med en tavla. Det prisbelönta fotot är ofta överdådigt, med ett ljussken som ibland för tankarna till vinterhotellet i Stanley Kubricks The Shining. Men det som förmodligen kommer att stanna kvar längst på näthinnan är Jerry Johansson som Rille. När han kör sin alkoholiserade pappas bil genom det snötäckta landskapet, är det med en min som utstrålar både osäkerhet och finurlig belåtenhet. Kanske styr han bilen mot en plats där svensk film aldrig har varit förut. Vi hoppas på det.