Det är ett uppfriskande perspektiv med ett syskonpar i centrum som i denna historia där de, likt sagans "Hans och Greta", ställs inför en svårhanterlig situation. Syskonen framstår som lätt neurotiska men lyckade personer, vars normala liv får lov att läggas på hyllan när de måste ta hand om sin numer svaga och förvirrade far - dock aldrig särskilt godsint själv mot barnen när de var små.

Lillasyster Wendy (Laura Linney) lever i ett förhållande med en gift granne och kämpar för att överleva som pjäsförfattare, det går sådär. Storebror Jon (Phillip Seymour Hoffman) är en neurotisk collagelärare som skriver böcker om obskyra händelser och som utan några goda skäl just har dumpat sin polska flickvän.

Nu måste de försöka enas om hur pappan ska leva sina sista dagar och för första gången sedan uppväxten åter igen bo under samma tak- något som får dem att snabbt minnas varför de gick varandra på nerverna!

I ett enkelt bildspråk med vardagsrealistisk känsla avhandlar berättelsen ämnen som rädsla för döden och kanske framförallt för åldrandet, men gör det i en underbart lågmäld ton, färgad av subtil humor och bländande komik. Philip Seymour Hoffman är som vanligt fullkomligt suverän och Laura Linney är ruskigt övertygande i sin roll, vilken hon också är Oscarsnominerad för.

Regissör Tamara Jenkins som själv skrivit manus till The Savages är dessutom Oscarsnominerad för bästa originalmanus. Jag väntar med spänning på resultatet.

Det här är inte de stora gesternas film som framkallar tårar, förfäran, avsky, skrattfest eller svidande i hjärtat. Men icke desto mindre sitter man där småskrattande, meditativt fastnaglad och betraktar historien flyta förbi utan att för en sekund kunna släppa den med blicken .

Det är helt enkelt en liten film som angår alla, om det obegripligt svåra med döden och vad det innebär att vara familj.