Anna tvingar sig in i Stures stillsamma vardag och släpper inte greppet. Hon vill göra upp med sitt förflutna och berättar sin livshistoria för en måttligt intresserad Sture som hur han än försöker inte kan bli av med henne. På ett närgånget sätt försöker Anna provocera fram en reaktion och det framgår snart att Sture kan ha mer att göra med hennes situation än vad man först kan tro. En rapp men samtidigt långdragen dialog tar sin form, och Anna ger sig inte i första taget. Hon vill ha ett erkännande och en förklaring. Kanske även en ursäkt.

Alexandra Rapaport gör sig utmärkt i en sådan här typ av dialogfilm. Hon spelar med lika stor övertygelse och inlevelse som hon gör på teaterscenen. Men att dialogen är välskriven spelar mindre roll när Janne "Loffe" Carlsson verkar läsa direkt från manus med övertydligt uttal utan större inlevelse, trots 40 år som skådespelare.

För mig är han dessvärre en "persona non grata" (ej önskad/välkommen person) i filmer av det allvarligare slaget. Han kommer för alltid att förbli en medioker lustigkurre och att ta honom på allvar går bara inte. Han ska gång på gång verka vara irriterad och smått uppgiven och försöka få Anna att gå, men när han en timme in i filmen fortfarande försöker hävda att han inte förstår varför hon berättar allt det här för honom och att han inte vill höra blir det bara löjligt.

Jag förstår att han ska förneka det som inträffat, men det blir alldeles för långdraget och förutsägbart för att hålla intresset uppe. Har man endast två aktörer med i en film är det väldigt viktigt att välja personer som "klickar" tillsammans och tillför lika mycket. En bättre motspelare hade säkerligen varit exempelvis Börje Ahlstedt, som Rapaport spelat mot på Dramates scen i Kung Lear. Att "Loffe" med sitt oengagerade och löjeväckande spel drar ner hela den i grunden så intressanta, ständigt aktuella och kusliga berättelsen är tråkigt. Filmen hade kunnat bli så mycket bättre.