Drive

I förra veckan firade jag och Kalle tentan med att gå och se Drive. En film om en kille som kör bil.

Filmen börjar med en lång, skitsnygg scen där Ryan Gosling, som i filmen spelar "driver" och aldrig nämns vid namn, förklarar för ett par rånare vilka villkor han kommer att assistera dom på. Sedan följer en lång scen där Gosling kör rånarna från brottsplatsen och med olika trick lyckas komma undan polisen. Man får en stark känsla av att Gosling är rutinerad, han vet hur polisen och brottslingar fungerar, men han vill inte bli inblandad. Allt eftersom eskalerar filmen och Gosling lyckas inte hålla sig borta från brottslighet utan blir i väldigt stor mån inblandad i en mord- och rånhärva.

Jag trodde att filmen skulle handla om Goslings kärleksrelation till Irene (spelad av Carrey Mulligan), men denna del i filmen utgjorde bara en liten del som satte igång resten av händelseförloppet. Trots att Gosling knappt pratar kan man, eller i alla fall kunde jag, lätt förstå att han vill skydda Irene och hennes son från att behöva bli inblandade i brottslighet. Troligtvis för att Gosling själv varit en stor brottsling och inblandad i mord och rån (detta är bara ett antagande jag gjort med tanke på den teknik han har när han plöttsligt mördar en man med en gardinstång). Gosling gör allt han kan för att komma bort från det liv han en gång levt och skydda Irene och hennes son från att fastna i brottslighet, men hur han än gör lyckas han inte bli fri.

Detta är bara min tolkning. Andra jag pratat med sa bara "Nä den var totalt otrovärdig. Gosling pratar ju knappt och bara går runt och är cool. Det finns ingen trovärdighet och man förstår inte varför han agerar som han gör". Jag tycker att det är HELT fel. Goslings tysthet visar på att han har något mörkt bakom sig som han försöker dölja eller komma bort ifrån. Hans plöttsliga desperation och mördande, trots att han tidigare verkat som en snäll tyst kille utan vänner, visar på just detta; han har varit med om saker som just hans tysthet får berätta för oss, iställer för att kasta faktan i våra ansikten i form av flash backs. Det här är en film som hade kunnat göras enkel och uppenbar, men istället han man låtit tystnad och minspel tala. Det tycker jag om. Filmen får djup.

Mitt tips är SE FILMEN. Sen kan ni ju gärna komma med andra åsikter. Men jag gillar tysta män i slow motion med assnyggt soundtrack och en mörk dold historia. Gör du?

StressPress

Hej! Jag är stört stressad över tenta på måndag och har inte kunnat koncentrera mig på varken film eller att plugga, utan bara på att stressa. Jag ska åka till familjens hus i Gävle i helgen för att kunna ta det lugnt och plugga.

Pga denna stress har jag inte sett mycket film. Jag såg om Forgetting Sarah Marshall tillsammans med Kalle i måndags. Det var riktigt gosigt och jag gillar verkligen den filmen. Alla är snygga och coola och charmiga och godhjärtade. En riktigt bra feelgood. Men det är ju inte direkt någon film man ska se om man vill bli vis.

En annan "feelgood"-film jag försökte ge mig på var You, Me and Dupree. Den SÖG. Jag kunde inte se klart den för den var totalt värdelös. Jag gillar ju Owen Wilson men vad i HELVETE? Urgh. Se den INTE.

Idag såg vi Vivre Sa Vie från 1962 av Jean-Luc Godard. Filmen handlar om en kvinna som lämnar sin man och barn för att börja ett nytt liv. Hon blir prostituerad och livet leder henne in i döden. Filmen är väldigt lättillgängling och därför lätt även för de som är ovana vid äldre film. En häftig del i filmen är att vi hela tiden får tecken på hur det ska gå för Nana, huvudpersonen. Det finns små dolda ledtrådar egentligen redan från första scenen som visar på att hon kommer att prustituera sig och dö. De flesta är dock svåra att hitta om man inte kan franska, och det var min föreläsare som avslöjade dom för mig.

Nu blir det två nätter i skogen för att kunna koncentrera mig på filmhistoria ordentligt. Det känns som att jag skulle kunna klara tentan. På måndag ska jag och Kalle se Drive för att fira att jag är klar med kursen, någon som sett den? Har för mig att den fått bra kritik men är verkligen biljakts-film särskilt kul? Brukar inte biljakter vara lite b? Hmm... Jag återkommer.

Bild från Vivre Sa Vie.

Fiesta-film

Ikväll ska jag ut och göra Stockholm osäkert tillsammans med mina kvinnovänner. Eller ja, vi ska i alla fall se till att säkerställa att lördagen som följer denna fredagkväll kommer domineras av huvudverk och sängliggande. Och eftersom mitt huvud är fullt av film börjar jag genast tänka på skildringar av liknande kvällar i film.

Ofta när en film handlar om fest kan jag känna mig utanför. I alla fall i den hemska Smiley Face, som visserligen inte handlar om fest men om gräs. När jag såg den med min bror sa han "Man måste nog vara mer pårökt för att gilla den här filmen", och då menade han inte hög, utan påläst i ämnet. Andra filmer, som exempelvis Supersugen (som jag älskar) lyckas dra med tittaren in i festen. Nu utgör bara en liten del av filmen just fest, men vi förstår ändå känslan. Nick and Nora's Infinite Playlist handlar inte heller om fester, men en del av filmen utspelar sig på en fest och jag måste säga att där funar det verkligen, det blir ingen utanför-känsla. Nu var det aslänge sen jag såg den filmen så jag ska inte tro att jag vet så mycket om den.

Men vad är det som gör att man känner sig utanför? Jag tror att det är när fylla skildras utifrån, som en rolig grej som vi tittar på. Det fungerar bättre när vi får känna ångesten som den fulla personen har. Festscener behöver självklart inte innehålla fylla men de gör ju ofta det. Vad tror du gör skilnaden? Vilken film skildrar festen bäst?

I Don't Know How She Does It

Igår såg jag och Kalle I Don't Know How She Does It på bio. Tro det eller ej, det var inte 100% jag som bestämde detta, Kalle ville se en film som gick vid fyratiden och det verkade vara den här eller Twiday... För er som inte känner till vad I Don't Know.. handlar om så är det den nya Sarah Jessica Parker-filmen, och hon kan som bekant bara spela en roll; rollen som Carrie i Sex and the City. Så hon liksom kör på den rollen i alla filmer. Och jag är ju tjej så jag gillar ju det.

Filmen handlar om en tvåbarnsmamma som älskar sin man och sina barn men tyvärr har ett jättebra jobb där hon måste resa mycket. Lite då och då har vi små "intervju-scener" med SJP´s kompisar som pratar om hur fantastisk hon är och hur dom inte förstår hur hon kan hinna med allt. Vi får även höra hennes "fiender" prata skit om henne och hennes bästa vän prata om hur svårt det är att som kvinna ha både barn och jobba med ett mansdominerat yrke. Hon nämner bland annat att när en kvinna måste gå hem för att ta hand om ett barn blir folk irriterade men hade det varit en man som gjort samma sak skulle han fått hjälte-status. Episoderna med den feministiska kompisen är ganska uppfriskande även om inget nytt sägs men ja, sånna här filmer brukar annars inte ha rum för feminism.

Filmen slutar självklart gott och SJP håller det obligatoriska "talet" som man an hitta i slutet av nästan alla amerikanska romantiska komedier. Men trots detta, och trots att jag då och då under filmen inte kunde låta bli att grimasera och sucka för vissa saker var verkligen SJUKT förutsägbara, så var den underhållande. Kan detta ha att göra med att jag tycker att SJP är söt? Ja kanske. Jag vet inte. Det blev dock ganska tröttsamt med en huvudkaraktär utan några brister. 100% perfekt moral och sånt. Liksom...finns det? Ja, kanske. I USA. Men jag gillar att se SJP ramla runt på skyhöga klackar. Och min stackars pojkvän var till och med mer positiv än jag själv efter filmens slut. Han kanske också önskar att han hänge i New York och hade ett par Manolo Blahniks på fossingarna? Hm. Jag ska fråga honom när han kommer hem ikväll.

En bild från filmen kändes överflödig så jag ger er denna för den är fin:

Film Noir

Idag i skolan såg vi Mildred Pierce. En film noir från 1945. Den var fan spännande, brukar inte gilla mordhistorier men det var en väldigt annorlunda sådan. Filmen består av flashbacks och nutid. Nutiden är väldigt film noir-ig, men flashbacksen som var största delen av filmen var mer melodram. Precis när jag höll på att somna i biosalongen så fastnade jag i historien och höll mig vaken filmen igenom.

Sedan följde en föreläsning om film noir och blablabla. Vi såg bland annat en parodi på film noir-stilen, Dead Men Don´t Wear Plaid från 1982, som var riktigt rolig. Filmnördstämningen nådde verkligen sitt kulmen.

Jag är officiellt en filmnörd. Jag använder ord jag inte kunde för några månad sedan och jag överanalyserar film och tänker på film hela jävla tiden. Vad hände med mig? Jag som ALDRIG skulle bli pretentiös. Jag som ser ner på pretentiösa. Det kanske också är pretentiöst iofs? Hm. Bara det faktum att jag har en dikt av Bob Hansson intatuerad gör väl att jag aldrig kommer kunna hävda att jag inte är pretto igen. Jag borde kanske rent av ta vara på det faktum att jag nu är obotligt pretto och öppet börja se ner på obildade? Hm. Eller kanske inte. Men liksom, vart går gränsen? När blir man pretto och inte bara cool?