Långfilmsdebuterande regissören Florian Henckel von Donnersmarck imponerar. De andras liv ger rysningar av obehag inför östtyska Stasis nitiska registrering av sina medborgare. Men filmen bjuder även på skratt, framförallt för att vardagen blir så absurd av det ständiga förtrycket och misstänkliggörandena.

Stasiofficeren Gerd Wiesler (eller HGW XX/7) är på väg uppåt i karriären. Kreativ som han är föreslår han för sin chef att de borde bevaka den regimvänlige dramatikern Georg Dreyman. Wielser misstänker att han döljer något...

Sagt och gjort monteras dolda mikrofoner in bakom alla lampknappar i hans lägenhet, och Wiesler själv sätter sig på husets vind med hörlurar och något ton elektronisk utrustning. Han har skrivmaskinen redo för att skriva rapport.

Parallellt skildras "de andras" liv. Dreyman lever tillsammans med sin flickvän, skådespelerskan Christa-Maria Sieland. De umgås ofta med sina intellektuella och kreativa vänner - det är samtalen mellan dessa som Stasi är intresserade av att lyssna på. Georg Dreyman håller sig dock på mattan och säger inte något direkt regimkritiskt. När en nära vän, som förbjudits att verka som regissör, begår självmord blir det dock en vändpunkt för Georg.

Under de långa bevakningspassen uppe på vinden börjar Gerd Wiesler få upp ögonen för kulturen - efter att ha "lånat" en bok av Dreyman och hört honom spela klassisk musik, genom sin avlyssningsapparatur. Han hamnar i ett dilemma - är Stasis hårda linje den enda rätta eller borde det finnas utrymme för kritiskt tänkande?

Filmen De andras liv kommer i en tid när avlyssning av oskyldiga människor inte bara är något som förekom i de gamla kommunistiska öststaterna under kalla krigets vindar. Just nu förebereder Sveriges regering en ny lag, som ska göra det möjligt för polisen att utföra hemlig avlyssning. Skillnaden är att nu är metoderna mer raffinerade, och det är inte bara mikrofoner som används, utan även e-post och surftrafik ska kunna kontrolleras. Förutom att ge en historisk återblick kanske den här filmen kan höja temperaturen i buggningsdebatten några grader.

Framförallt är det här dock njutbar filmkonst. Sällan har jag sett något så oerhört välgjort av en debuterande regissör. Låt dig inte avskräckas av att det är en film på tyska, efter några minuter har handlingen fångat dig och du tänker knappast på vilket språk som talas.