Flags of our fathers (2006)

Drama Historisk Krig

Vad krävs egentligen för att man ska ses som krigshjälte i USA? Räcker det att ha varit med och rest en amerikansk flagga, trots att man kanske inte har avlossat ett enda skott i stridigheterna? Kanske blir man ibland ofrivilligt utsedd till att vara någon man egentligen inte känner att man är. Kanske borde någon annan egentligen bli hyllad som hjälte.

Efter tre dagars hårt bombardemang av den lilla japanska ön Iwo Jima stiger amerikanska förband i land. Landsstigningsscenerna luktar både krutrök och "Rädda menige Ryan", den enda skillnaden är väl att det här är japaner istället för tyskar som står för slaktandet. Amerikanerna är lätta måltavlor för de japaner som barrikaderat sig i underjordiska gångar på ön, men efter ett par dagars stridigheter kan de amerikanska styrkorna så äntligen komma upp till toppen av berget på ön och få övertaget. Fotot som tas där av de sex soldaterna som reser sin stjärnfyllda flagga blir ett av de mest kända från andra världskriget, och det är i detta foto filmen har sin utgångspunkt.

När man ser fotot får man lätt intrycket av att slaget är vunnet och att Amerika går segrande ur striden med lätthet. I själva verket fortsatte stridigheterna i ytterligare 35 dagar. Fotot har ibland sagts ha varit arrangerat, men i filmen ges en något annorlunda version av både vilka som egentligen var med och reste flaggan och om omständigheterna kring händelsen. För politikerna hemma i USA kvittar det vilka som egentligen var med på fotot. De vill bara ha hem ett par killar som kan visas upp som hjältar i diverse absurda insamlingskampanjer så att den sinande krigskassan kan komma på fötter igen. Själva anser soldaterna sig dock vara långt ifrån hjältar. Att strida tillsammans med sina krigsbröder till sista andetaget är det som är ärofyllt och räknas som sant hjältemod.

Med Eastwood som regissör och Steven Spielberg som producent blir det här en påkostad historia som är ganska snyggt upplagd. Får man kalla stridsscener för oerhört vackra så gör jag det, och själva innehållet är faktaspäckat och intressant på sina håll. Men under den krutosande ytan finns inte så mycket mer att hämta än lite snyftscener här och där. En ganska tråkig berättarröst maler på lite väl mycket för att vara en film från 2006, och till slut blir hoppen mellan de tre tidsskildringarna lite irriterande.

Det är något som saknas här, och jag har ingen lust att lägga två timmar på att se slaget om Iwo Jima igen. Detta leder till att den stora frågan för mig inte blir vilka som egentligen är hjältar. Istället undrar jag hur Eastwood ska lyckas göra sin "Letters from Iwo Jima", som visar samma slag från japanernas sida, intressant och minnesvärd. Den kommer i mars 2007, och jag avvaktar med en eventuell hyllning av Eastwood till dess.

Publicerad 2006-11-03