Välkommen till Shortbus, klubben för alla begåvade och missanpassade! Möt Sofia, en sexrådgivare som aldrig lyckats få orgasm. Möt James och Jamie, ett gaypar som funderar på att ta in en tredje person i sin relation, samt mannen som förföljer dem. Möt också Severin, en professionell dominatrix som är oförmögen till normala känslomässiga relationer. De träffas alla på Shortbus och förenas i sin längtan efter sexuell tillfredställelse, gemenskap och kärlek.

Filmen har fått mycket uppmärksamhet på grund av de explicita sexscenerna, och sex är någonting det finns mycket av i diverse mer eller mindre akrobatiska ställningar. Faktum är dock att filmen är så mycket mer än bara sex. Regissören John Cameron Mitchell arbetade fram manuset genom improvisationer med de okända skådespelarna i två och ett halvt år. Det var väl spenderad tid, för den här filmen berör verkligen och lever kvar inom en långt efter det att eftertexterna börjat rulla.

Komik har som bekant ofta en droppe tragik i sig vilket gör att samtidigt som man skrattar, för vissa scener är sjukt roliga, rispas hjärtat till trasor för personerna som så gärna vill få kontakt med varandra, vill visa sina verkliga jag men ofta inte riktigt vågar. Ser man mycket på Hollywoodfilmer är det lätt att få uppfattningen att bara smala, välsminkade och heterosexuella människor har rätt till sex och lycka. I Shortbus har alla rätt till det, oavsett om de är gay eller hetero, gamla eller unga, tjocka eller smala (även om huvudpersonerna knappast är fula) och till sist (efter mycket ångest, lidande och ensamhet) kan de verkligen njuta utan gamla trauman som spökar.

Det hela är en hyllning till tolerans och rätten att få vara sig själv, och jag fick associationer till det fria 60-talet med slagorden "love, peace and understanding". USA verkar ha blivit mycket mer puritanskt efter 11 septemberattackerna - styrt av rädsla mer än någonting annat. Det är inte en kul värld att leva i om man på något sätt är annorlunda. Sexet blir här ett verktyg mer än ett mål i sig, ett sätt att bli fri från den förlamande rädslan.

Skådespeleriet känns verkligt och otroligt nära, kanske delvis för att skådespelarna använder en hel del av sina egna erfarenheter. Det är så naket och utlämnande (på alla sätt) att man inte kan låta bli att helt sugas in i det som sker på duken. Jag ser fram emot John Cameron Mitchells nästa film.

Fotnot: "Shortbus" är en amerikansk skolbuss för elever med särskilda behov och problem.