Nioåriga Amina och hennes morfar kommer till Sverige som flyktingar och lever gömda hos den unge hårdrockaren Johan. Utvisningshotet hänger över dem och de känner sig inte hemmastadda.

När morfar plötsligt och oväntat dör ställs allt på sin spets, plötsligt står Johan ensam med ansvaret för Amina, som så sakteliga börjar anpassa sig till livet i förorten. Socialen kopplas in och Amina, som är kusligt medveten om sin situation, vill inget hellre än att stanna hos Johan. Tillsammans med sina nyfunna vänner försöker hon ändå leva ett vanligt liv och hennes bästis Mirre gör allt hon kan för att hjälpa Amina.

Huvudstoryn i filmen kretsar kring Amina och hennes öde, men det finns även utrymme för såväl jakt på brottslingar, musikerdrömmar och så klart lite romantik. Det mest charmiga här är att barnen är dem som löser det mesta. När vuxenvärlden sviker ordnar de det mesta själva. Det är Amina och hennes kompisar som ser till att kvarterets värstingar åker fast, det är dem som går till socialen och inte minst peppar de varandra och har väldigt kul tillsammans.

Det är just det här som fångar mig som tittare, den genuina sammanhållningen och att de tycker så mycket om varandra. Sannolikheten att en 25-årig hårdrockare skulle anmäla sig som ensam fosterförälder till en nioårig flicka känns ganska liten. Men Gustaf Skarsgårds genomsnälle, om än lite tanklöse, Johan får det att framstå som helt naturligt.

Det går heller inte att missa stänken av moral som finns i filmen. Hur flyktingar behandlas är ju en ständigt aktuell fråga och här belyses det på ett mycket trovärdigt och gripande sätt. Det enda vemod som känns efter filmen, är tvivlet över hur ofta det verkligen blir så bra "slut" som i Förortsungar. Det blir ett extra plus i kanten för de återkommande rap-inslagen, som dyker upp när man minst anar det. Bara dessa gör filmen klart sevärd.