Simon Staho och jag sitter vid ett bord i den stora loungen i foajén till Grand hotel Esplanade i Berlin. Hans nya film Himlens hjärta visades för första gången kvällen innan, på en av festivalbiograferna. Vi diskuterar bakgrunden till filmen, var historien kom från.

- Att det blir otrohet i ett äktenskap, eller ett förhållande, det är inte bara en liten nonchalant sak som händer. Jag tycker att vi väldigt ofta, när vi pratar om det, ser vi det som “one of those things that happens” ... Det hände bara och det var en sen natt. I verkligheten tror jag att det för många människor är något som är extremt stort och våldsamt, och som blir chockerande den dag vi själva upplever det, säger Simon.

Vad vill du förmedla med Himlens hjärta?

- Jag vill skildra och visa den djupa känsla som går igenom en kvinna, som har varit gift med en man i 20 år och trott att de delar allting, när hon märker att hon inte har någon bästa vän. För den bästa vännen har stuckit en kniv i ryggen på henne.

Finns det ett slags terrorbalans i alla äktenskap?

- (lång tystnad) När man ser på äktenskapen och sedan tittar på skilsmässofrekvensen, som ligger på 40-45 procent, måste man säga att det är något som inte harmonierar mellan vår föreställning av äktenskapet och verkligheten, när två människor bor under samma tak. Det betyder ofta att det blir en kamp mellan dessa människor, som går emot den romantiska uppfattningen om äktenskapet, där vi ska förenas i medgång och motgång.

Ändå dras många till att leva i äktenskap, att vara tillsammans med någon som man kan dela allt med.

- Man tror att man vet väldigt mycket om den man lever tillsammans med, men i verkligheten vet man väldigt lite, man vet bara en procent. Och själv har man väldigt många hemligheter, fantasier, drömmar och förbjudna tankar. Det kan vara erotiska fantasier och tankar om att lämna äktenskapet, det kan vara en längtan efter att vara otrogen. Allt det berättar man inte för den person som man har lovat att berätta allt för. Då uppstår det en disharmoni och en konflikt. Hos väldigt många är den konflikten, som du säger, en terrorbalans som utvecklar sig till beväpnat krig. Därför tycker jag det är väldigt intressant att de flesta av oss människor drömmer om, och längtar efter, att vara i en relation eller ett äktenskap när vi vet att risken för att bli “blown to pieces” är så stor.

Var det den frågan som lockade dig till att göra den här filmen?

- Absolut. Om man visste att det var 40 procents risk att råka ut för en olycka när man gick in i en bil, då skulle folk aldrig sätta sin fot i den bilen. Men det är ju precis det som händer i ett äktenskap, man vet att det är minst 40 procents risk att det blir skilsmässa, eller att man tillbringar en stor del av sitt liv med en annan människa som gör en ledsen eller besviken. Det fick mig att vilja göra filmen ... och ta reda på vad fan det är som händer.

Lena Endre slår sig ned vid vårt bord. Hon spelar Susanna, som bedras av både sin make sedan 20 år och sin bästa vän.

- Jag har pratat sedan igår eftermiddag med producenter och rollsättare från halva Europa - och jag bara pratat om dig, säger Lena Endre till Simon Staho.

I filmen är det de karaktärer som tycker att otrohet är helt förkastligt som slutligen är otrogna, medan de som skämtar om det och säger sig längta efter det, inte är det. Är det så i verkligheten?

- Ja, säger Simon och Lena i kör.

- Det är nog ofta så att de flesta människor inte vill erkänna att de har dessa tankar om otrohet. Därför tar man på sig en mask och säger att det är något man aldrig skulle kunna göra. Men det är de människorna man ska akta sig för, för det är självklart de som känner sig rädda. De som säger att det aldrig skulle hända, att de aldrig har tänkt på det - de ljuger. För de är människor, och alla människor tänker på det, säger Simon Staho.

- Den sekvensen är psykologiskt väldigt smart, tycker jag. Jag vet själv när man går igång och är fördömande om något, då är det något med sig själv man försvarar. Man behöver inte vara medveten om det, men det är något obearbetat som reagerar, säger Lena Endre.

Vad var det som lockade dig med Simons film?

Lena: Själva Simon!

Simon: Money!

Lena: Just det, money, I'm only in it for the money. Nä, vi gjorde ju en film innan, “Dag & Natt”, som jag var med i. Sedan har jag sett Simons andra filmer, så jag visste att det skulle bli något intressant. Och jag är ju i den åldern och den situationen själv. Du har förstört mitt äktenskap nu, Simon.

Simon: Det är den finaste komplimang man kan få.

Lena: Jag har varit gift tre gånger ... jag gör om samma misstag hela tiden.

Simon: Du har inte förstått någonting.

Lena: Nej, men nu. Simon skrev den här filmen för att få mig att vakna upp. Skämt åsido, jag träffade ganska många idag som var på pressvisningen igår, bland annat några tjejer som suttit och snackat om filmen hela kvällen. Den är uppenbarligen provocerande, ibland är det som om man tittar på det här genom ett förstoringsglas i ett laboratorium. Verkligen dissekerar allting och frågar sig “är det rimligt”. Vad krävs för att vi ska kunna leva bredvid varandra, det är en bra frågeställning.

Simon: Ska jag berätta vad som krävs? Ett mirakel.

Lena: Ja, banne mig, ett mirakel. Det krävs ju att man har en otrolig självkänsla och är en öppen och stark person.

Simon: Ändå går det inte.

Lena: Tyst nu.

När man är i 40-årsåldern och kanske har levt med någon i 15-20 år, är det så att det måste gå på tomgång då?

Lena: Jag tror att man måste äventyra det. Om man inte är beredd att förlora hela tiden, kan man inte heller ha ett levande förhållande. Om man börjar stänga in varandra i trygghet så blir det murarna som kommer att falla över en till slut. Jag är inget bra exempel, jag är ju skild flera gånger, men jag hörde en skön idé som någon hade “Men idag lever vi ju så länge. Man står ut med annan människa i x antal år. Förr dog man när man var 40-50, man behövde aldrig gifta om sig, men nu lever vi så jävla länge att det måste till ett mirakel för att...”. Vi har en så otroligt romantisk bild av hur äktenskapet ska se ut.

Simon: Eller du har.

Lena: Du är inte av den här världen, Simon. Alla vi andra då, som lever och tror och gifter oss i kyrkan och så där.

Simon: ...Och skiljer er.

Himlens hjärta har jämförts med Ingmar Bergmans “Scener ur ett äktenskap”. Den filmen ökade skilsmässofrekvensen i Sverige ganska rejält när den visades. Kommer den här filmen att ha en liknande effekt?

Lena: Det här blir dödsstöten.

Simon: Jag hoppas det, att den blir en kniv direkt in hjärtat på äktenskapet. Det skulle vara skoj.

Lena: Jag måste ha ett långt samtal med Simon nu om vad vi ska göra istället (för att gifta oss).

Simon: Du ska bara leva som du är. Precis som när du drömmer, då är du också ensam, du ska leva som du drömmer.

Lena: Jag måste ringa Richard (Hobert, Lenas man) nu känner jag...

Simon lämnar oss.

Har du tagit med dig många egna erfarenheter in i den här filmen?

- O ja, det har vi gjort allihopa, tror jag. Den krävde att vi delade med oss av varandras erfarenheter och öppnade sinnet. Det är lätt att göra kvinnan jag spelar till ett offer, att hon inte har någon skuld i det här trista äktenskapet. Men hon är elak, och tappar respekten för den hon lever med. Det är ju förfärligt, då borde ju hon gå själv, säger Lena Endre.

Känner hon det innan han är otrogen, att det är något som är fel i äktenskapet?

- Det är klart att hon gör. Hon anklagar ju honom hela tiden “Drömmer du inte längre?”, “Ska vi inte göra något mer av vårat liv?”, “Varför lever vi inte våra drömmar?”. Hon söker ju, hon vill att de ska expandera, att deras liv ska bli något mer. Men han är nöjd, så det är en “clash” redan där. Hon är så trött på att han är passiv. Det här känner jag igen från många kvinnor, att de är så trötta på sina män för att de är så passiva i hemmet och äktenskapet.

Varför tror du att män blir sådana?

- Det ska jag ägna resten av mitt liv åt att försöka förstå. Ni är en jättekonstig varelse alltså. Vi hör ju till samma art, men jag menar att vi att vi är artskilda, fast vi älskar och behöver varandra. Den värsta lögnen tycker jag är att man i äktenskapet ska gå in och bli ett. Istället bör man tänka “den där människan tycker jag om och respekterar, låt den vara intakt”. Försök inte fila av allting som inte passar dig själv, då blir det ju inte längre den person som man först attraherades av. Det är ganska enkelt egentligen, men otroligt svårt.

Karaktären, Susanna, som du spelar bedras av två nära människor.

- Av sin väninna, det är mycket värre, eller hur? Det är nästan det värsta.

Hur kan hon stå upp efter att hon får reda på allt det här. För hon bryter ju inte ihop totalt i filmen?

- Det halvår som går innan hon och Lars (hennes då före detta man) träffas igen, det ser vi inte. Vi struntar i att berätta den historien. Han (Simon) dissekerar ju sättet att förhålla sig till varandra. När de ses igen skryter hon om sitt nya liv ... jag vet inte ens om hon har någon älskare, men på något sätt är hon jättestark. Hon försöker överleva den här förnedringen, avslutar Lena Endre.

Läs även vår intervju med Mikael Persbrant, som spelar den manliga huvudrollen i Himlens hjärta - Klicka här!

Bilder från denna artikel

•