Den 16-17 juli 1942 fylldes sporthallen Vel'd'Hiv i centrala Paris med cirka 13 000 judiska medborgare. Under fem dagar fick hundratals familjer utstå inhumana levnadsförhållanden innan de skeppades vidare ut från landet, och mot koncentrationslägren. Bland dessa fanns familjen Starzinsky.

Julia Armond (Kristin Scott Thomas) är en undersökande journalist som får i uppdrag att skriva om "Operation Vårvind" inför dess årsdag. Under hennes research fäster hon sitt fokus vid Sarah. Flickan, vars familj ägde lägenheten hon var på väg att flytta in till, visade sig vara en av de få som lyckades fly undan förödelsen, men som bar på en förfärlig börda som bara en nyckel kan föra fram till ljuset.

Medan Julia kämpar med svåra beslut i sitt privatliv gräver hon allt djupare i sin research och beslutar sig slutligen för att söka upp Sarah, vilket blir en resa som tar henne över Atlanten, till New York.

"Sarahs nyckel" är en väldigt vackert berättad film med utomordentligt välplacerade cello- och pianostycken som förhöjer stämningen av den redan väldigt gripande filmen något oerhört. Det ickelinjära narrativa flödet vävs ihop mjukt och bildspråkets fängslande natur, som står under Gilles Paquet-Brenners regi, för fram handlingen på ett skickligt sätt.

Filmen, baserad på Tatiana de Rosnays bästsäljare, är en känslomässig berg-och-dalbana som ger åskådaren inblick i olika människors sammanflätade öden. "Sarahs nyckel" är en av de bästa rullarna jag har sett i år.