Skräckkomedier brukar vara roliga, men inte speciellt skrämmande. Antingen får du det ena eller det andra. Punkt. Men när "Scream" kom 1996 ändrade den på detta faktum och den gjorde det med råge. Vem minns inte öppningsscenen med Drew Barrymore, popcornen på spisen och hennes ångestfyllda skrik? Det går fortfarande rysningar längs ryggraden bara vid tanken på den.

Men mellan de utmärkta skräckscenerna drevs det friskt med genren på ett underfundigt och kul sätt. Alla fick lära sig vad man skulle och inte skulle göra för att ha chansen att överleva den dag en galen seriemördare är on the lose.

Så kom uppföljaren som fick godkänt och trean som var något sämre, men fortfarande ok för sin genre.

Tio år senare kommer fjärde filmen och det är svårt att inte jämföra den med ettan. Filmmakarna, med regissören Wes Craven i spetsen, verkar göra detsamma och sätter ribban högt. Massor av mord, massor av blod, massor av snygga tonåringar, samma läskiga mask och en massa blinkningar till de tidigare filmerna. Och självklart en massa kommentarer till vår samtid, allt händer på internet, facebookstalkers är ute - nu är det twitter som gäller. Och reglerna för att överleva är färre, idag klarar du dig bara om du är gay.

Som en av karaktärerna i fyran säger, det här är en nyinspelning, inte en uppföljare och en nyinspelning måste vara bättre än originalet. Njae, den kanske inte är bättre men förbaskat bra är den i alla fall.

Tio år har passerat sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) senast blev jagad av en maskbeklädd mördare. Hon har lyckats skapa sig ett normalt, men vad det tycks ensamt liv, och skrivit en bok om hur hon kommit ur mörkret tack vare sin vilja att inte se sig själv som ett offer. Hon återvänder till Woodsboro för att marknadsföra sin bok och hamnar mitt i ett osmakligt firande av de otäcka händelser hon själv var med om. Det ena generationens tragedi är ett skämt för den nya generationen, suckar sheriff Dewey (David Arquette).

Inte mindre än sju filmer på temat har gjorts, baserade på Gale Weathers (Courtney Cox) böcker om Woodsboromorden och ungdomarna i staden roar sig med ett Stab-a-thon. Scream-maskerna syns överallt och naturligtvis döljer det sig en mördare bakom en av dem och Sidney får återigen spela huvudrollen i en verklig skräckfilm.

Jag faller som en fura både för storyn, intrigen och de ironiska blinkningarna. Det här är förmodligen årets bästa skräckis.