Filmens första scen är uppdelad i fem olika bilder. Författaren James Miller (operasångaren William Schimell) ska hålla ett litet tal i samband med lanseringen av hans nya bok om original och kopior inom konst, men han kommer aningen sent och svarar dessutom i mobilen under talet. Ännu bekvämare verkar konsthandlaren Elle (Juliette Binoche) vara som i sann Binoche-stil trippar in i salen en bit in i talet, för att sedan lämna den innan Miller talat till punkt. De flesta regissörer skulle förmodligen använda antingen fler och färre bilder i denna scen. Men just antalet fem pekar på Kiarostamis sedvanliga enkelhet. Dock bör man ha i åtanke att det, precis som Miller säger i filmen, inte är något enkelt att vara enkel.

Historien fortsätter med att Elle tar med James på en biltur till Lucignano, en liten stad i Toscana, i vars små piazzor och trånga gator filmens huvudkaraktärer kommer att spendera resterande filmlängd pratandes om allt från konst till uppfostran (en begränsning som kanske inte är så stor som man tror). Under ett av James många telefonsamtal får Binoche tillfälle att samtala lite med en äldre caféföreståndarinna. Ett samtal som får filmen att byta till ett spår mer mystiskt och mer Buñuelskt än den tidigare varit inne på. Kopplingen till Buñuel blir ännu tydligare när hans ständige manusförfattare Jean-Claude Carrière senare dyker upp i filmen. Och precis som hos Buñuel finns det inga svar på gåtorna, inga aha-upplevelser. Istället lurkar mysterierna i bakgrunden, och kräver att publiken då och då gör en omläsning av en replik, en bild eller en gest.

Filmen innehåller alltså inte alltför mycket rök, men väldigt mycket speglar. Under James och Elles dagsvandring stöter de gång på gång på människor/skulpturer/situationer som de speglar både sig själva och varandra i. Det finns alltså ett tydligt orsak och verkan-samband i relationen mellan miljö och karaktärer.

Men än en gång, det finns inget enkelt med att vara enkel, och kanske är det ännu svårare att vara tydlig? Kiarostamis film verkar i jämförelse med "Smak av körsbär" var en luftig och mild film, men precis som "Smak av körsbär" som till en början verkar vara en väldigt mörk historia är "Möte i Toscana" betydligt tätare och om inte mörkare så i alla fall gråare (som i mer ambivalent) än vad filmens marknadsföringskampanj vill få den att se ut och låta som.