Poster med etiketten “jeff”

Filmtips: True Grit

Bröderna Coen har sannerligen etablerat sig i mainstreamfilmens Hollywood, trots deras säregna stil med bland annat skruvade karaktärer och nattsvart humor som tydliga drag, plus en helt egen prägel som är svår att sätta fingret på. De har även sniffat på den gamla men seglivade västerngenren, till exempel med 2007 års storsuccé “No country for old men”, som i och för sig utspelade sig på 1980-talet.

När de i år återvänder med en fullfjädrad västern, som dessutom är en remake av en gammal John Wayne-rulle, känner de sig uppenbarligen mycket bekväma i sadeln.

Den alltid sevärde Jeff Bridges axlar Waynes mantel som den råbarkade U.S. Marshal-suputen Rooster Cogburn, buse-estetiskt komplett med lapp för ögat.

Fjortonåriga stjärnskottet Hailee Steinfeld gör rollen som den hämndlystna Mattie Ross, som fast besluten att hämnas mordet på sin far anlitar Cogburn och på vägen får hjälp av Matt Damons stolte Texas Ranger, vid namn LaBoeuf. Rollen som Matties fars mördare görs av huvudrollsinnehavaren i Coen-brorsornas förra storverk, nämligen Josh Brolin, i ett relativt kort inhopp.

Alla bitar faller på plats i 2010 års “True Grit”. Foton är ganska makalöst, och alla andra aspekter är också fulländade. Relationerna mellan Cogburn, LaBoeuf och Ross och deras på håll sviktande respekt för varandra utvecklas på ett trovärdigt sätt och når sitt klimax i ett på flera håll konventionellt sätt, i alla fall för att vara i händerna på de annars på inga sätt publikfriande Joel och Ethan Coen, men på ett sätt man köper till fullo.

Storyn tar sin tid att bygga upp en grund samt karaktärer, och resterande två tredjedelar av filmen bjuder på många ofta pyrande, spänningsstegrande scener som ibland slutar i plötsligt och brutalt våld, på ytan liknande en viss Tarantino, men den coenska stilen är den som dröjer sig kvar, vilken man känner igen från “Fargo” och “No country for old men”.

Uppgörelser med den motsägelsefulla och hycklande västernmyten har gjorts förr, framförallt i Clint Eastwoods lysande “De skoningslösa” från 1992, och denna sortens vedergällning gör sig påmind även här. Öga för öga, och om denna filosofi verkligen är så självklar och rättvis, begrundas även här, för den som vill se den delen av berättelsen.

Mattie Ross har sin hämnd i sikte, och människor som kanske inte direkt förtjänar att dö får sätta livet till på vägen, vilket hennes till en början stenhårda, men snabbt uppenbart oskuldsfulla ögon, får begrunda.

“True Grit” är på inga sätt nyskapande eller revolutionerande, men ett ytterst kompetent hantverk och en framstående film i en genre som ständigt hotar med att dö ut, men då och då sticker upp en hand ur grusen, likt en spökande Carrie.