Det som slår mig när jag ser Daniel Day-Lewis, här alltså i rollen som Abraham Lincoln, är vilken otrolig karaktärsskådespelare han är. Jag ska inte påstå att jag vet mer än genomsnittet om den gamle presidenten som han här gestaltar, men när jag ser det avlånga, fåriga ansiktet, det yviga håret, det subtila leendet, så känner jag omedelbart: Så där såg Abraham Lincoln ut. Bilder som jag sett genom åren dyker upp i huvudet, och det är en kusligt perfekt matchning.

Givetvis har jag varken hört Lincoln prata eller sett honom föra sig, lika lite som någon annan nu levande har, men ändå, när Daniel Day-Lewis talar och för sig, som Abraham Lincoln, så känner jag omedelbart: Så där förde sig och pratade den gamle amerikanske landsfadern.

Day-Lewis gör verkligen den här filmen, inte själv förvisso, men porträttet av en lika plågad som elegant visionär president är enastående. Vidare står Tommy Lee Jones, Sally Field, och James Spader (skön comeback på bioduken för samtliga) för fina rollprestationer. Men återigen, Daniel Day-Lewis äger den här filmen, från början till slut. Han gör det med så små medel, så elegant lågmält och med så mycket värme. Det är nästan svårt att tro att det är samma skådespelare som bar på så mycket hat och vrede när han gav liv åt Paul Tomas Andersons oljebaron, i "There Will Be Blood" från 2007. Men ingenting verkar omöjligt för Mr. D D-L.

"Lincoln" utspelar sig under inbördeskrigets slutskede, 1865. Det som står på spel är dels slaveriets existens, dels unionens. 25 nordstater har börjat avskaffa slaveriet, men elva sydstater vill behålla det, och de har brutit sig fria, för att skapa en egen nation. Men nu är dessa sydstater på väg att kapitulera och freden hänger i luften. Detta är dock inte odelat positivt, Lincolns mål är nämligen att genom en lagändring avskaffa slaveriet för all framtid. Men för att göra det måste han driva igenom lagändringen innan sydstaterna återvänder till unionen, för om de får vara med och rösta så kommer lagförslaget absolut att röstas ner.

Jag ska erkänna att fuskade en del med min amerikanska historia i skolan, men dramatiken och uppbyggnaden kring omröstningen av den nya lagen är ändå relativt lättbegriplig. Och det är den, utöver personporträttet av Abraham Lincoln, som blir filmens huvudspår. Det som kanske är den första politiska rävjakten, födseln av ett politiskt fusk och rackarspel som pågår ännu idag och som är enastående ljuvligt att se på film. Där spänningen kring omröstningen och valvakan som det hela mynnar ut i är precis så tät och skälvande som bara en valvaka kan vara.

En lustig detalj är att partiernas polarisering, när Demokraterna idag känns som mindre bakåtsträvande än Republikanerna, 1865 förhöll de sig precis omvänt till varandra. Abraham Lincoln var en republikansk president som stred med alla till buds stående medel för att avskaffa slaveriet, medan hans demokratiska motståndare ville behålla det till vilket pris som helst.

En annan herre som jag är glad att återse är givetvis Steven Spielberg. Han är ju en regissör med en oerhört yvig, eller bred (om man är på det humöret), repertoar. För inte alltför läge sedan var det Tintin och Kapten Haddock och inte en död sekund som gällde, men däremot en stendöd film. Nu är det lite annat tempo, "Schindlers list"-tempo rättare sagt (och då blir jag är på det humöret). Jag skulle varken bli förvånad eller besviken om Spielberg lägger vantarna på en ny Oscar om ganska precis en månad, den här filmen har definitivt en sådan aura. Mer än så faktiskt, den har sådana neonskyltar, men kanske blir Spielberg utan statyett just därför. Men Daniel Day-Lewis kommer inte gå tomhänt från Dolby Theatre den 24:e februari, var så säkra. Och ingen som ser den här filmen, om jag får fortsätta sia, kommer heller att ångra sig.