Sebastian Silverberg, skickligt gestaltad av Martin Wallström (kanske mest känd från "I rymden finns inga känslor"), har allt en ung man i Sverige vill ha. Pengarna, kläderna, utseendet, brudarna och en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Dessutom har han ett skivkontrakt på gång. Men allt glider honom ur händerna när han blir blind i en olycka. Personliga assistenten Mia, väl porträtterad av nykomlingen Mylaine Hedreul, blir hans nya vän. Hon kommer från en helt annan värld, med olika deltidsjobb som betalar hyran för andrahandslägenheten i Hornstull, och drömresan till USA som hägrar i horisonten. Sebastian och Mia finner varandra, trots sina olikheter. Och i deras möte ligger "Egos" storhet.

Handlingen utspelar sig i de vackra miljöer där överklassen i huvudstaden rör sig. Det är shopping och gästlistor till uteställen kring Stureplan, det är mamma och pappas enorma villa i skärgården. De perfekta interiörerna påminner på många sätt om Johan Klings fina "Darling", eller för all del (som det också påpekas i en replik i filmen) den klassiska filmatiseringen av Bret Easton Ellis "American Psycho". Men det ligger helt rätt i tiden, det vackra, kliniskt rena. Det estetiska tilltalet. Det är så ungdomskulturen säljs. Eller som filmens tagline marknadsför "Ego": Sexig. Ytlig. Blind.

Men det är framförallt en otroligt fin kemi mellan huvudkaraktärerna. Sebastian försöker acceptera att hans liv, det han tänkt och hoppats på, är över. Han måste starta om. Mia erkänner sakta men till slut övertygat att det också finns en fin person bakom Sebastians vackra men hårda och kalla yta. Det är en modern tappning på en väldigt klassisk historia. Man sugs in, blir några år yngre, och jag kommer på mig själv med att börja drömma. Tonårsdrömmar om lycka och berömmelse.

"Ego" känns väldigt rätt i tiden. Den är sprungen ur en ungdomskultur där alla strävar efter att vara snygga, rika, och framgångsrika, och helst ska det ske över natt. Alla de olika komponenterna sitter precis där de ska. Klasskampen, fördomarna och föraktet som finns mellan olika kretsar och människotyper i vårt samhälle berörs på ett aktuellt sätt. Tävlingen, där den som är snyggast och rikast trampar på dem som inte är det, för att på så sätt bli ännu mera upphöjda. Och avundsjukan och föraktet som blandas hos den som känner sig trampad på. Det är äkta.

Samtidigt gör Lisa James-Larsson, rykande färsk från Dramatiska institutet, ett suveränt jobb med sina unga huvudrollsinnehavare. Sebastian är ingen trevlig kille, men han är samtidigt en oerhört sympatisk skitstövel, förmodligen Sveriges gulligaste svin. Och jag gillar verkligen när en regissör lyckas klä sina karaktärer i så mycket värme och kärlek, att man tycker om dem även när de är väldigt osympatiska, eller egoistiska. Kärleken som uppstår mellan Wallströms Sebastian och Hedreuls Mia är vacker.

Filmen handlar om unga människor, på olika platser i samhällsstrukturen, som kanske aldrig skulle ha träffats om inte olyckan varit framme, men som nu möts och berikar varandras liv. Om jag varit lärare på högstadiet eller gymnasiet skulle jag stjäla lite ur klasskassan och ta med mina elever på bio. "Ego" är en film som förenar nytta med nöje, en lektion som jag tror många 90-talister både behöver och kommer att älska.

Att filmen även handlar om musik och talangjakt gör den inte mindre angelägen, även om det känns som om just den typen av underhållning nått sin peak. Men vem vet, kanske får "Idol", eller vad man nu väljer att kalla talangjakten för, en renässans i och med den här filmen.