Poster med etiketten “hollywood”

Chic Flics

Just nu ligger det en mycket rekommenderbar dokumentär på SVTplay. From Weepies to Chic Flics som på svenska lite tråkigt får heta Tjejer på bio. Den detaljer hur kvinnor porträtteras på film från filmens början tills nu. Det är intressant att se ett akademiskt perspektiv på till exempel de filmer som kom ut efter andra världskriget då temat ofta var att hemmet var den rätt platsen för kvinnan, att arbete var farligt och jobbigt och att kärleken och familjen var det viktigaste. Det speglade männens rädsla att kvinnorna som börjat arbeta under kriget skulle vilja ha mer friheter. 

En annan intressant notering var något Nora Ephron sa om att de oftast endimensionella kvinnokaraktärer vi ser på bio nu inte är ett resultat av sexism utan av ekonomin. Filmbolagen är så rädda/insnöade på att få maximal vinst på en film att de bara vill producera saker som når de allra största massan. Det är oerhört svårt att göra en film måste klassificeras som barnförbjuden. Påminner mig om en annan bra dokumentär, This Film Is Not Yet Rated om den amerikanska klassificeringspanelen. Medlemmarna är hemliga och ger inga motiveringar till hur de klassificerar. Ofta klipps det hej vilt i scener där kvinnors njutning eller, enligt den kristna högern, omoraliska sidor visas medans övervåld är ok så länge inget realistiskt lidande eller blod visas.  

Russell Brand och Matt Morgan

OBS. Denna post innehåller spoilers!

Det är inte alls underligt att Russell Brand är älskad i Nordamerika. Han är den perfekta amerikanska drömmen. Någon som var en utslagen knarkare och arbetslös efter att ha kommit till sitt jobb på MTV klädd som Osama Bin Laden den 12 september 2001. Han gick från det till att bli upskattad komiker med egna TV-program och en radio show i Storbiritannien till att få stora roller i Disneyproducerade storfilmer i Hollywood. Att han är ful i mun, flirtar med allting med en puls och klär sig i tighta kvinnobyxor ses bara som anglosaxiskt charmigt och vågat i USA. 

Han är talangfull och har en oerhörd förmåga att vara kvick och spydig med brillians inom loppet av en hundradels sekund. Det är antagligen det som är skälet till att han nu har premiär på sin tredje Hollywood film där han spelar huvudrollen, en spin off på den endimentionella karaktär han spelade i Forgetting Sarah Marshall. I Get Him To The Greek spelar han igen den nerdankade engelska rockstjärnan Aldous Huxley. Den andra huvudrollen spelas av Jonah Hill som även spelade mot Brand i Sarah Marshall men som nu är en annan karaktär än dock ganska lik den förstnämnda karaktären (hänger ni med?). Jonah Hill är ny på det stora skivbolaget och får i uppdrag att hämta Brand i London för att få honom att spela sin comebackkonsert på lokalen The Greek. Titeln säger allt du behöver veta. 

Jag läste manuset för några månader sedan och tydligen har en hel del ändrats efter det. Till exempel har Jonah Hill en fin, stödjande och stadig flickvän som filmen igenom är väldigt mogen och honom trogen tills i en av slutscenerna då hon har sex med Brand i deras gemensamma lägenhet och sedan i slutet klagar på att hon drabbats av en könssjukdom. Karaktären har byggts upp igenom hela filmen för att sedan totalt trashas för ett billigt skämt. Och det är inte i närheten det sämsta med manuset.

Det är över ett år sedan Russell Brand avslutade sitt radioprogram på BBC Radio 2 efter den så kallade Sachsgateskandalen då han och Jonathan Ross ringde upp den åldriga skådespelaren Andrew Sachs och lämnade ett antal förargelseväckande meddelanden på hans telefonsvarare. Några veckor innan det avsnittet sändes försvann Matt Morgan från The Russell Brand Show. Matt Morgan var yin till Brands yang. De hade varit kompisar från tonåren och Morgan hade alltid sopat upp Brand efter hans knarkäventyr, det var han som drog iväg honom ut ur bordeller och sade till honom att lägga in sig på rehab. I programmet blev Morgans hypokondriska, syniska, blyga person den perfekta motvikten mot Brands utåtsvävande självförklarade jesuskaraktär. De flesta hysteriskt roliga avsnitten av radioprogrammet byggde på att Brand berättade en historia om något han varit med om och att Morgan suckade i bakgrunden och sedan berättade samma historia från det motsatta perspektivet. Som alla de perfekta komediaparen var de varandras motpoler. Hade han varit där hade telefonen lagts på efter det första meddelandet till Sachs. Hade han varit där hade antagligen Get Him To The Greek aldrig sett dagens ljus.