Saleh har gjort sig ett namn inom dokumentärfilmen med "Gitmo" och "Sacrificio". När han nu regisserar sin första fiktion i långfilmsformat har vi förflyttat oss från människorättskämpar och tortyr och vi befinner oss istället i ett Europa där ländernas tunnelbanesystem har kopplats samman och där makten har placerats i ett storföretags händer.

"Metropia" är, som ni med all säkerhet redan förstått, en sammansättning av orden metro och dystopi - och dystopin är ruggigt närvarande i denna film. Himlen är askgrå, staden sliten och smutsig. Metron, däremot, är inte lika närvarande. Visserligen händer hemska saker där nere, men det är egentligen vid övervakningsbolagets kontrollrum det riktigt läskiga äger rum. Vid närmare eftertanke har tunnelbana nästan ingenting med filmen att göra.

Man skulle kunna klaga på att karaktärerna i "Metropia" är något tvådimensionella, både bokstavligt och bildligt, men det är sekundärt. En film där hjältarna består av terrorister och ondingarna av en VD för ett storföretag kanske inte måste vara bra, men det är värt att hylla den bara för detta statement(!).

"Metropia" är något så ovanligt som en animation där utförandet är mer avancerat än kritiken den framför. Himlens färgskifte mot slutet känns något krystat och om man bortser från kritiken mot det övervakningssamhälle vi idag lever i, känns kritiken inte lika skarp som man kunde väntat sig av Saleh och kompani. Men trots det är "Metropia" väl värd ett biobesök.