Det finns vissa regissörer vars filmer kan vara deadpan eller offbeat, och det finns de som inte kan det. Jim Jarmusch och Wes Anderson tillhör den första kategorin. Momoko Andô, som ligger bakom denna film, tillhör den andra.

Haru är en karaktär som verkligen vill vara väldigt offbeat, hon ses ofta sitta tittandes, halvt frånvarande, förmodligen i en dagdröm om en bättre tillvaro. För den hon lever i filmens början är inte det hon vill ha. Hennes pojkvän bryr sig inte om henne och spenderar hellre tid tillsammans med en tjej i kortkort som han lovat göra slut med, men inte riktigt kommit dit än.

Som tur är träffar Haru en ny bekantskap på ett café. Riko är en öppensinnad tjej som pedagogiskt förklarar för Haru (och publiken) att det inte spelar någon roll ifall den man älskar är kvinna eller man. "Va! Är det möjligt?", utbrister Haru (men förhoppningsvis inte publiken). Filmen fortsätter sedan, i samma pedagogiska ton, att försöka bevisa Rikos tes, och självfallet slutar de, efter några mikrogräl, som ett lyckligt par. Men det är inte den enda sötsliskiga sensmoral filmen bär på. Riko arbetar dessutom med att tillverka proteser. Proteser som inte har någon funktion utöver den rent estetiska. Dessa proteser ska hjälpa människor att bli hela igen, ty att leva utan ett lillfinger är inte något som doktorn rekommenderar.

I dessa tider är det alltför lätt att vara politiskt inkorrekt, därför är det modigare att försöka vara politiskt korrekt. Men de finns f-n gränser. "A piece of our life" passerade den gränsen så fort regissören började skriva manus. Nu vet jag inte längre hur jag ska förhålla mig till politisk korrekthet kontra politisk inkorrekthet. Men en sak jag däremot är helt säker på är att en film som innehåller en läskflaska som kastas upp i luften och förvandlas till en datoranimerad duva med två huvuden måste få tumme ner.