Kevin Spacey som haschrökande medelåldersman. Jag vet vad du tänker, det har vi sett förut, men det gör ingenting i det här fallet. Karaktären han gestaltar, en psykolog som tappat fotfästet och mår lika dåligt som sina klienter, eller tre resor värre, är helt underbart presenterad av Spacey.

Ibland kommer jag på mig själv gråtandes, inte för att det händer något otroligt dramatiskt utan för att jag blir hänförd av själva närheten och finkänsligheten i skådespeleriet och det filmiska uttrycket som finns i "Shrink". Bilderna, människorna och deras sårbara verklighet.

Kevin Spacey står ut framför övriga i rollistan. Med sitt tillbakahållna och finkänsliga skådespeleri känns det som om han stundtals rör sig bland karikatyrer, vilket jag inte nödvändigtvis säger vara en nackdel för filmen, tvärtom blir han ännu mer verklig.

Den maniske filmproducenten - som tar kokain och är rädd för att isbergen håller på att smälta och är paniskt förfärad över baciller, varför han vägrar att ta i hand eller ens nudda vid de människor han möter - eller den strävande manusförfattaren som jobbar med att parkera kändisarnas bilar på kokainfester.

Visst har vi sett dessa karaktärer förut, och visst blir det stundtals bildmässiga orgier och obligatorisk "supa till och skrika ut över stan"-grejen vid Hollywood-bokstäverna på kullen. Trots det är det viktiga att vi får se att alla människor rör sig i samma sfär. Det spelar ingen roll vart du befinner dig i hierarkin, du kommer alltid att någon gång krocka med den brutala verkligheten.

Det är så här vi inte klarar av att göra film i Sverige. Det blir antingen komedi eller drama. Aldrig detta mittemellan som talar till båda dessa känsloläge, och dessutom klarar balansen.