Robert Altman är en mästare på ensembledraman, Paul Thomas Anderson är också duktig, men han har visat sig vara bäst när han fokuserar på en karaktär, som i "Punch-drunk love" eller "There will be blood". Daniel Sánchez Arévalo vet hur man förflyttar sig mellan människorna i en grupp, men han har mycket att lära av Altman och Anderson när det kommer till karaktärsgestaltning.

"Gordos" handlar om en grupp människor som träffas via gruppterapi där de försöker få motivation och hjälp (eller kanske "coaching" för att använda en mer passande term) med att gå ned i vikt. Till alla dessa karaktärer följer en bihandling om deras respektive problem. Det kan handla om en tjej vars pojkvän är djupt religiös och vill vänta med att ha sex tills de gift sig, eller om en man vars ena barn tror att han är adopterad, eftersom han är smal till skillnad från resterande tre familjemedlemmar.

Det som sänker denna film, och i slutändan gör den rätt fånig, är att den ligger och pendlar mellan ett drama och en komedi. Woody Allen lyckades med detta i mästerverket "Små och stora brott" ("Crimes and Misdemeanors"), men han vägrar också gestalta sina karaktärer och dess problem på ett schablonartat sätt, vilket Arévalo tydligen är väldigt förtjust i.

Det är omöjligt att ta dessa karaktärer på allvar när de i ena stunden framstår som människor och i andra stunden som karaktärer hämtade ur "Friends". Att sedan filmen har lika många slut som scener och aldrig tar slut är så klart inte heller något som gör det värt att köpa en biobiljett, när det finns så mycket annat härligt att spendera tid och pengar (som förresten inte måste vara samma sak) på.