Wall-E

Senast jag var på bio var för att se en Pixarfilm. Måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i animerad film. Jag har sett nästan alla animerade filmer som släppts, så när Wall-E kom var jag självklart med direkt. Visste knappt något om handlingen när jag gick in på bion för att se filmen. Jag hade inte läst några recensioner eller ens sett trailern. Som tur var behövde man inte veta handlingen i förväg för att hänga med i filmen.

Filmen börjar till tonerna av Hello Dolly för att sedan fokusera på New York’s skyline. Eller, rättare sagt, en soptipp föreställande NY’s skyline. Här träffar vi Wall-E för första gången. Jorden är övergiven av människorna eftersom deras överkonsumption har lett till att planeten är obebolig. Så de lämnar planeten för att låta Wall-E och andra städrobotar rensa upp i röran. Det är ett enormt städprojekt som tar flera hundra år. Till slut är Wall-E den ende som är kvar.

Wall-E är en söt, liten robot som påminner om en kartong korsad med en truck. Efter att ha levt på jorden i flera hundra år har han utvecklat en personlighet. Han är väldigt nyfiken, vänlig men också väldigt naiv. Han är också väldigt ensam. Hans ende vän i världen är en liten kackerlacka som är hans husdjur. Hello Dolly är hans absoluta favoritfilm, musiken spelas dag ut och dag in när han arbetar och när han är hemma. Personligen tycker jag att det låter mer som en bestraffning än något annat.

Från Hello Dolly får Wall-E också sin uppfattning om vad kärlek är - att hålla någon i handen.

Vi får följa med Wall-E på en heldag på jobbet. Där undersöker han diverse saker han hittar, som bl.a. en bråkig brandsläckare och en väldigt slitstark BH som jag gärna skulle vilja veta märket på. 700 år och fortfarande i gott skick? Var kan man hitta den?

Nu kommer händelserna som en skänk från ovan, bokstavligen. Ett rymdskepp landar för att lämna av Eve, en ägg/ipod liknande robot från yttre rymden. Hon är där för leta efter intelligent liv eller rättare sagt växtlighet på jorden. Intelligent växtlighet?

I alla fall, hon har ett uppdrag som hon tänker fullfölja. Den ende hon finner är Wall-E och han faller pladask. Den första delen av filmen utspelas nästan helt utan dialog. Några korta fraser här och var är allt. Och första halvan av filmen är klart bättre än den andra.

När Eve’s uppdrag är färdigt och hon har det hon söker är det dags att återvända. Wall-E har ju inget bättre för sig, så han hänger med. Fram tills nu har tempot varit relativt lugnt, men här tar det fart. Wall-E följer med Eve till kaptenen och på vägen dit stöter han på många olika karaktären. En av dem är M-O, en av mina favoriter. Han är en städrobot, besatt av renlighet. Han är också en av de få komiska element som finns i filmen.  

Wall-E stöter även på två människor men vi återkommer till dem senare. Till slut hamnar vi hos kaptenen och skeppets autopilot som inte uppskattar Eve’s upptäckt. Vilket leder till att Wall-E och Eve blir sedda som brottslingar och blir jagad igenom hela skeppet Axiom.

Jag gillar verkligen denna filmen och alla andra filmer jag gillar kommer att analyseras. Och Wall-E kommer inte undan.

Huvudämnet i filmen är miljöförstöringen och människors överkonsumption. Ingen kan ju direkt påstå att vi människor inte uttnyttjar jordens resurser mer än vad vi behöver. Eller? Även om filmen till stort del höjer ett varningens finger för miljöförstöring och våran skuld i det hela, är det intressant att man även kan plocka ut ett helt annat budskap ur den. Om människor låter bli planeten, kommer den att reda ut besvären själv även om det tar 700 år. Det är ett intressant budskap och kanske rentav en liten pik till alla miljöaktivister? Jorden har biljoner år på nacken. Den har råkat ut för det mesta och har rett ut det själv och vi människor, som bara funnits i ett par miljoner år, inbillar oss att vi är denna planets beskyddare? Som sagt, man kan tolka det hur man vill. Antingen väljer man att se det som att moralkakan är att återvinna och konsumera rätt eller inte.

Bort från miljöpredikan och tillbaka till filmen. Filmen visar även upp hur vi människor blir mer och mer avskärmade från varandra. På skeppet Axiom svävar människorna runt i fåtöljen, upppassade av robotar och hela deras värld består av skärmen framför dom. De två människorna som Wall-E stöter på under filmens gång är John och Mary.  Wall-E bryter deras passiva liv och tvingar dem att upptäcka omvärlden och varandra. Det är faktiskt filmens andra kärlekshistoria. Den första och mest intressanta är ju den mellan Wall-E och Eve. En romans som känns naturlig, trots att det handlar om två robotar. Det är otroligt lätt att ta till sig dessa två karaktären och heja på dem under filmens gång.

Intressant nog är det ombytta roller mellan robotarna och människorna i filmen. Det är robotarna som visar upp känslor medan människorna, till en början, är helt avskärmade för varandra. Hela deras värld består av en tv-skärm ett par centimeter från ögonen. De talar till varandra genom denna skärmen trots att personen i fråga är bredvid dem. Wall-E är vänlig mot alla han möter och han bryter hela tiden den där personliga gränsen genom att hela tiden ta på folk som han träffar. För minst tre av människorna på skeppet blir denna korta kontakt med Wall-E den enda ”mänskliga” kontakt de nånsin haft i sin isolerade tillvaro.

Den enda roboten som inte uppvisar några känslor alls är skeppets autopilot vid namn Auto. Han är kall, beräknande och följer blint order. Och detta illustreras med hjälp av hans röst. Medan Wall-E, Eve och M-O har mer mänskliga röster är Auto’s helt mekanisk.

Animeringen i filmen är väldigt snygg, framförallt i början. Animerarna har jobbar hårt med att ge Wall-E liv i sina ögon, vilket blir ännu mer uppenbart i slutscenerna. Min personliga favorit måste nog vara det sopbeklädda New York. En väldigt snygg animerad scen som även inger en känsla av obehag.

Jag gillar även de små referenserna till andra sci fi filmer i Wall-E. Skeppet Axiom’s röst påminner väldigt mycket om skeppsrösten i Aliens. Och, ironiskt nog, är det just Sigourney Weaver som gör skeppsrösten i Wall-E. Skeppsratten Auto röda öga är ju en direkt koppling till Stanley Kubrick’s Space Odyssey.

Auto är boven i dramat och står för en av de lite otäckare aspekterna i filmen. Roboten som försöker hindra skeppet från att återvända. I filmen finns en scen där vi får se en bildspel av alla kaptener, där Auto kommer närmare och närmare kameran. Får en att undra vad som hände dem? Och jag fick det till 6 kaptener som visades upp under det bildspelet, varav en var den första som fanns med i introduktionsfilmen och den sista är den vi lär känna under filmens gång. Men på 700 år verkar 6 kaptener vara väldigt lite. Även om de var kaptener i över 50 år, så blir det bara dryg 300 år. Så vem styrde skeppet den resterande tiden?

Auto står för en del av de stora frågorna i filmen. Wall-E, Eve, M-O och de andra robotarna har uppenbarligen utvecklat personligheter, så varför inte Auto? Han är en betydligt mer avancerad robot än Wall-E, men ändå är han bara en robot som blint följer order. Och det är det han gör. Hans sista order från presidenten var att inte återvända till jorden och den ordern har han följt i 700 års tid utan att där varit någon ny president att ge honom en ny order.

Är Axiom det enda skeppet med människor? Vad hände i så fall med de andra? Presidenten lämnade uppenbarligen planeten med ett annat skepp, så vart stack han?

En annan stor fråga är: varför all denna reklam för Apple? Wall-E låter som en Mac när han startas upp och Eve påminner om en Ipod. Blev filmen sponsrad av Apple?

Wow, det här blev mer uppsats än inlägg. Som sagt, jag kan analysera sönder alla filmer. Nåja, mina slutord får bli att jag rekommenderar varmt denna filmen. En film för både stora och små. Bara animeringen gör att man måste se filmen. Men se den på engelska.

Det var allt från mig för denna gången.

Kom ihåg:

In Space, No One Can Hear You Clean