Bildkonstnärskap och dylikt

Ja alltså jag är enormt svag för musikfilmer och det hela blir ju inte sämre när man blandar in bildkonst. Jag är helt fascinerad av filmen ”Control” har du inte sett den än tycker jag absolut att du ska kasta ett öga eller två på den. Sen om du inte gillar Ian Curtis och Joy Division, som filmen faktiskt handlar om, så är det nog helt okej. Filmen är gjord av ingen mindre än konstnären Anton Corbijn som bland annat tagit foton på storheter som U2, Rolling Stones och Depeche Mode. Fick jag till en udda samling band där? Jag siktade i alla fall på det. När vi ändå är inne på bildkonst generellt och fotokonst i synnerhet så måste nog ”Fur” nämnas. En enormt vacker film som är ett porträtt av fotografen Diane Arbus. Den minst lika vacker, udda och trollbindande så att den blir ett måste. Har du inte sett den, gör det. För guds skull.

Jag har nog inte så mycket mer för nu. Men se på film med tilltalande bilder. Det kan få dig att upptäcka helt nya genrer. Filmer där varje bildruta skulle kunna hänga inramat på väggen är oerhörda. Så det så.

Musika á dvd

Konserter på dvd är ett sånt där fenomen som jag lärt mig att tycka väldigt bra om, faktiskt. När du inte kan, orkar eller har lust att ta dig ut så kan du ju faktiskt ta hem dina favoritband. Underbart fenomen!

Det är bara att kura ihop sig med en kopp thé eller två i en fåtölj och njuta. Du kan höra folkets skrik utan att besväras av trängseln. Du kan lyssna till de distade gitarrernas skrik utan att drabbas av tinnitus. I alla fall så finns det en massa fördelar som ofta slutar med en fysisk fördel. Det där med upplevelser och sånt där psykiskt dravel det får det här inlägget lämna därhän. Det här är rent bara ett inlägg som reder ut alternativ. Kom ihåg det.

Jag måste tipsa om: Oasis – Familiar to Millions Eels – Live at Town Hall Belle & Sebastian – Fans Only Bob Dylan - Unplugged

Sen finns det ju såklart sjukt många fördelar med att vara på plats. Men det här är helt klart ett hett alternativ. Så det så.

Bon Appétit! 

Pans labyrint och "bara ord"

Jag tillhör en som såg Pans Labyrint sent. Så sent som förra helgen, inte bra alls. Men jag måste påstå att filmen var småcharmig och den får nog högre betyg än väntat av mig. Faktiskt. Den utspelar sig i Francos Spanien och är en ändå lång hetsjakt på motståndet som härjar uppe i bergen. Det vackra med filmen är den lilla flickan Ofelias, huvudpersonen, flykt från den sorgliga verkligheten efter att hon funnit en öde labyrint.Väl där träffar hon en faun som prisar henne som prinsessa av underjordens värld. Väldigt trevligt. Det jag däremot vill poängtera är Ofelias kommentar i början av filmen "att far bara är ett ord". Visserligen var det här innan vi fick träffa "kaptenen" men det fick mig ändå att haja till. Hur kommer man till den konnoteringen? Ja det är klart att alla denotation måste laddas för att bli bra tolkningar. Och i det här fallet, med "kaptenen" i åtanke, så kanske mitt inläggs syfte faller?

Vad skulle annars vår kära semiotik fylla för funktion? Ja inte kan jag tänka mig att den blir värd mycket. Men just nu är den värd och den gör bannemig att man kan få ut något vettigt av varje film. Några begrepp och lite tankar blir en kunglig soppa. John Fiske för livet!Tycker i alla fall att det ifrågasättandet är talande för Europeisk film vs. Amerikanska kvasiproduktioner. För ärligt, när var det senast en stor Hollywoodproduktion vågade något som inte är politiskt korrekt?

Det tyckte jag var det bästa med filmen. Inget annat.

Technicolor - vilket hantverk.

Jag satt faktiskt igår kväll och hade en sån där skön och nostalgisk Hitchcockkväll. Let's face it, få kvällar kan bli lika bra. Jag såg "Mannen som visste för mycket" igår och det slog mig att Technicolor är underbart. Det ger en sån där äkthetskänsla som få saker kan få en att känna. Det är ungefär som att man tar strid för analogt foto i dagens digitala perfektionsupptagna värld. Vill man åt ett hantverk av film, precis som ett för hand framkallat fotografi, så ska man se på den där viljan att nå det perfekta, även känt som färg, i mitten av det förra århundradet.

Det är så oerhört fula färger att de blir vackra och konstnärliga på ett prekärt och underligt sätt. Jag blir förväntansfull av att de "påmålade" färgerna ser så bra ut. Det är något oerhört fint med att dessa gamla mästerverk, det är fult så det bli snyggt, det spär på mystik till Hitchcock, de tär konst och det är nostalgi.

Jag bockar för technicolorkonst!