3:10 to Yuma (2007)

Västern

Orginalet av "3:10 to Yuma" gjordes redan 1957. Elmore Leonards historia om den utfattiga men laglydiga ranchägaren, vars vägar korsas med landets mest efterlysta rånare, har 50 år senare fortfarande krut i sig. Nu har den filmats på nytt med Russell Crowe och Christian Bale i huvudrollerna.

"Well, it might be honest, but I don't think it's much of a life" säger Russell Crowes handklovade borderline-rånare Ben Wade i skenet från lägerelden. Ranchägaren Dan Evans (Bale) är den han talar till, vars familj står på ruinens brant efter en lång torka. Efter att ha förvägrats tillgång till en vattenledning har den desperata Evans gått med på att hjälpa sheriffens män att föra Wade ombord på 3:10-tåget till Yuma-fängelset. Det blir en farlig resa, Wades gäng är dem hack i häl. Och Wades och Evans respektive lojalitet utmanas när de två männen visar sig ha mer gemensamt än vad människor på olika sidor om lagen borde ha.

I traditionella västernfilmer visste man vilka som var goda och vilka som var onda. Riktiga män tog lagen i egna händer när omständigheterna krävde det. Och de lät sig inte stoppas av sådant trams som vapenkontroll eller federala domstolar. Allt som behövdes var lite sunt förnuft. Det är överflödigt att påpeka att den synen på samhället straffar sig i verkligheten. Men på 50-talet överträffade verkligheten fiktionen.

Hollywoods häxjakt mot vänstersympatisörer ledde till en lång rad svartlistningar av filmarbetare som utmanade den förenklade synen på lagvrängare och deras motparter. Liksom "High Noon" från 1952 var "3:10 to Yuma" en av de filmer som upprörde mest i det konservativa lägret, på grund av dess komplexa karaktärer och kritiska samhällssyn. Men samtidigt som den upprörde, blev den på andra håll sedd som en engagerande och nyskapande västern. Och den har fortsatt att inspirera ända in i vår tid.

"3:10 to Yuma" årgång 2007 är originalet troget när det gäller de flesta karaktärerna. Russell Crowe tar visserligen ut svängarna mer som bad guy än originalets Glenn Ford, men det känns naturligt för en så pass mycket bättre skådespelare som Crowe. Historien är också till stor del densamma, inser jag, när jag febrilt letar efter saker som skiljer filmatiseringarna åt. Ingenting har ändrats på, kärnan är kvar. Det som skrämde livet ur 50-talets Hollywood känns fortfarande lika viktigt att ta upp; filmens mångbottnade karaktärer. Människosynen är allt annat än svartvit. Den laglösa Wade fördömer Evans för att denne inte kan ge sin fru och sina barn det de förtjänar. Och Evans anklagar Wade för att denne inte kan vara man utan att ta ifrån andra det de har förtjänat. Ingen är egentligen god eller ond. Den som har gjort den här filmen måste vara kommunist.

Publicerad 2008-03-06