Min tid som musikant var kort och smärtsam, både för mig och för dem som lyssnade. Ingen ville ha min musik. Jag var så dålig. Men varje vecka var det dags igen för orkestern att öva, terrorn den terrorn.

Jag kommer ihåg rummet, en vanlig skolsal. Jag kommer ihåg vår lärare, som lät de mindre begåvade spela ensamma inför resten av gruppen och jag kommer ihåg mig själv sittandes där, naken (inte bokstavligt) med min trumpet i handen och fjärdestämman på notstället, som jag efter två års tid fortfarande inte lärt mig sätta upp.

Det var ett mindre helvete.

Därför känns Once så befriande, så förlösande i sin minimalism och återhållsamhet. Musiken och karaktärerna står i centrum och ingenting tillåts komma i deras väg. Storyn är blygsam som livet självt, Glen Hansard spelar musik på gatan, träffar Markéta Irglová som spelar piano och som sporrar honom till att satsa på musiken. Det låter inte så intressant, men det är ta mig fan gudabegåvat! Once bevisar att film är bäst om den görs med känsla, Once är känsla till 100 procent.

John Carney har gjort en film som från början till slut riktar in sig på din själ. Den väcker känslor till liv, sopar oväsentligheter under mattan, lockar fram de gamla tårarna. Once fick mig att vilja spela trumpet igen. Den väcker sådana tankar, man vill åstadkomma någonting, leva livet fullt ut för att i slutänden slippa sitta där och cyniskt välkomna döden. Detta är vad Once handlar om.

Slutligen skulle jag tippa på att Once, som visas på Stockholms Filmfestival, kommer att ta hem publikens pris. Det är den värd.