Manus av Nutley och Michael Baker är bitvis ansträngt och alldeles för pratigt. Ordrika uppgörelser, som ska förklara sammanhang, blir tjatiga och övertydliga. Nutleys personregi är oftast under kontroll, men står ändå och faller med aktörernas insatser. Den överårige, överviktige rockmusikern Richard Holst är utan skrupler och spelas utmärkt av Rolf Lassgård, den kanske skickligaste filmaktören vi har. Med blickar, munrörelser och röst gestaltar han Angels man, en obehaglig, dumdryg och respektlös manager. Helena Bergström rycker och skriker för att försöka ge liv åt den bedagade, omogna rockstjärnan, men rollen vill inte falla på plats. Energin känns pålagd. Därför blir man inte berörd av hennes i övrigt tänkvärda rollkaraktär. Dessutom bjuds man inte på ett enda sångnummer, som kunde ha övertygat oss lite om Angels karisma och artisteri. En film, som handlar om rockstjärnor och rockbranschen, måste illustreras med musik. Nu blir det bara några fåniga sparkar med låtsaslir och obscena rörelser i rampljuset till pålagt publikjubel. Och det räcker inte.

Rikard Wolff spelar musikern och kompisen Jess och ser precis ut som den slitne, övervintrade rockmusikern han ska föreställa. Dramatenaccenten ligger honom dock i fatet, men rollen fungerar tack vare hans visuella framträdande. Angels bästa vän Eva är en osannolik figur. Den präktiga, lojala tjejen, som inte verkar ha något eget liv, utan varit Angels skugga, tar plötsligt över och styr berättelsen mot det absurda, krystade slutet. Elisabet Carlsson hugger tag i rollen och gör vad hon kan, men manus hindrar henne att ge djup och trovärdighet till rollporträttet. Peter Gardiner är snygg och oförarglig som underhuggaren Sam. Man undrar hur denne svärmorsdröm hamnat bland tuffa rock'n'roll-eliten. Johan Rabaeus har leende pussmun, men saknar sensationssuget och hetsen i blicken, när han gör den, skenbart, hygglige skvallerkrönikören Frank.

Filmfotot av Jens Fisher är däremot utsökt och filmens egentlige vinnare. Skickligt följer han händelseförloppet och stundtals hänför oss med sin färgsättning, ljussättning, sina panoreringar, speglingar och personbilder. Tidsklippen fram och tillbaka känns dock onödiga och pretentiösa.

Nutleys film har med sin story försökt fånga upp våra frågor vart firade kändisartister tar vägen när jublet tystnat, kroppen blir medelålders och gnistan dör. Vad händer inom dem och hittar de ett annat liv efter framgångstornadon? Men uppslaget, med det fejkade självmordet och sedan comebacken, har för många luckor i sitt skeende för att kännas trovärdigt och underhållande i nära två timmar. Det saknas humor och bra musik. Figurerna är flacka och konfrontationerna för snackiga. Institutionen Nutley-Bergström riskerar hamna på tomgång. Kombination med Lassgård-Wolff-Rabaeus räcker inte. En film om elitmusiker måste på något sätt övertyga musikaliskt. Historien kunde ha blivit en hyfsad novellfilm, utan att missa några poänger. Som helhet känns projektet överarbetat, tillgjort och ytligt därför att inga av karaktärerna berör oss, mer än möjligen Lassgård, som den otäcke, hale och svekfulle Rickard.