John C. Reilly (Oscarnominerad för sin roll i Chicago) spelar Dewey Cox, en misslyckad gitarrspelande 15-åring med fru och barn, som plötsligt kommer på att han har talang för att beskriva arbetarklassens strävanden i sin bluesiga musik. Hans första låt "Take my hand" beskylls för att innehålla grova anspelningar på sex, och han slår snabbt igenom hos 50-talets amerikanska tonåringar. Därefter går karriären spikrakt uppåt, och Deweys hälsa neråt.

Filmen följer hans liv som vild, missbrukande rockstjärna genom ett hav av referenser till myterna om 50-talets rockkultur, 60-talets folkmusikflum, och 70-talets cyniska tv-personligheter. Vi får också följa Deweys halvhjärtade försök att upprätthålla ett anständigt familjeliv, vilket havererar när Dewey inser att han inte kan namnen på sina egna barn. Eller ens vet hur många de är.

Parodin som genre känns minst sagt unken efter senare års attacker av filmer som "Date Movie", "Scary Movie" och "Epic Movie", som gång på gång har gjort pengar på affärsidén att göra narr av Hollywoods senaste blockbusters, utan att anstränga sig alltför hårt. Inte konstigt då att man har låga förväntningar på en film som parodierar en av senare års största publik- och kritikerframgångar. Ett alltför lätt byte kan tyckas, och efter ett par halvt misslyckade gags i början av filmen, känns det redan dödsdömt. Men så vänder det så smått. Efter ett tag hör jag mig själv skratta högt åt ett ganska larvigt skämt, och sedan rullar det på. Snart har jag glömt varför jag inte ska gilla parodier. Vem bryr sig? Jag garvar ju.

John C. Reillys förhållandevis jordnära sätt att spela Dewey, gör honom naturligt rolig i centrum av filmen med dess uppskruvade tempo. Jenna Fischer (Blades of Glory, amerikanska The Office) är precis i rollen som Deweys livs kärlek Darlene Madison. Snabbkäftade Jonah Hill (Supersugen), Jack Black och Paul Rudd är bara några av dem som dyker upp i cameos, vilka till synes är obligatoriska i Judd Apatows filmer. Och mot det samlade komiska självförtroendet som den här ensemblen visar upp, är det svårt att värja sig. Det märks hur roligt de har haft när de spelade in filmen. Ibland är det i sig nog övertygande.