Precis som väntat så talade de olika paneldeltagarna förbi varandra, lyssnade mycket lite på varandra och följde mest sin egen agenda. Publiken dominerades helt av högljudda radikalfeminister och anarkafeminister som ropade slagord och debattinlägg som gick ut på att porr är våldtäkt, porr är alltid kvinnoförtryck, porr är äckligt, en sund sexualitet behöver inte porr samt att Lene Børglum, den danska regissören som gjort filmen "Pink Prison", var en hallick eftersom porr är likställt med prostitution.

De som försökte säga emot blev nedbuade, och alla som var med på deras linje fick kraftiga applåder.

Även här var det uppenbart att många inte hade sett de filmer som de kritiserade. En av de mest högljudda i publiken sa åt dokumentärfilmaren Anders Dalgaard att han borde ha tagit upp negativa sidor av porrbranschen genom att intervjua porrfilmsaktörer som hoppat av. "Ja, det är precis det jag har gjort", svarade han och lade vädjande till "Har du sett filmen?"

Mot slutet fick Alexander Bard, som satt i publiken, ordet. Han påpekade att en fjärdedel av porrutbudet är gayporr och den kan rimligtvis inte kan vara kvinnoförnedrande, att det numera finns massor av porr där starka kvinnor dominerar männen och vem förtrycker vem i så fall, att porr är betydligt mer komplicerat än vad som givits uttryck för i debatten och att sadomasochism, exhibitionism och voyeurism -- viktiga delar av porren -- har rätt att finnas. Det verkade inte som att porrmotståndarna hade tänkt på att det finns andra sexuella beteenden och önskningar än de som är godkända av den konservativa konventionen.

Nästa Face2Face med porrtema hälls på söndag förmiddag, den 21 november på samma plats. Denna gång var det en frågestund med Grace Quek som under artistnamnet Annabel Chong spelade in filmen "The World´s Largest Gang Bang" där hon under tio timmar hade sex med 251 män. Dokumentären om inspelningen av denna film är den som orsakat mest protester under festivalen. Upprörda anarkafeminister har talat om filmen där "en kvinna blir våldtagen av 251 män för pengar". Nu var det ingen våldtäkt, det var ett rekordförsök som hon själv kunde avbryta när hon ville och som var regisserat helt efter hennes preferenser, men det passar såklart inte in i anarkafeministernas retorik. För ingen kvinna får vilja en sådan udda sak som att ha sex med många olika män i följd.

Grace/Annabel var mycket vältalig på frågestunden, gav ett betydligt redigare intryck än i dokumentären, och kunde argumentera övertygande om varför hon hade gjort filmen. Hon såg det som ett feministiskt ställningstagande; att ingen ska tala om för henne hur hennes sexualitet ska få se ut. Ett mycket medvetet uppror mot både konservativ och feministisk konvention som säger att "så får man inte göra, det kan ingen kvinna vilja".

Dessutom så avslöjade hon att det inte var 251 män; många ställde sig längst bak i kön efteråt och tog om flera gånger. Det var ett sexiotal män totalt. Och det som sägs i dokumentären, att hon blev rispad i underlivet av vassa naglar efter 230:e mannen, och att det var därför hon avbröt, var tydligen inte heller sant. Både hon och filmteamet var trötta efter en "arbetsdag" på tio timmar, och därför avbröt de övningen.

Hon sa också att hon kände sig lite missförstådd i dokumentären; att allt visserligen var sant, men att det var ett skevt urval. De hade filmat 130 timmar råmaterial, och ur detta hade regissören valt ut de 86 minuter som ställde henne i mest ofördelaktig dager. Gough Lewis (som regisserade dokumentären) och Annabel hade ett förhållande under denna period, vilket också gör dokumentären lite skev. Hon sa att filmen kändes som en blandning av henne och honom; att han hade valt ut de sekvenser ur råmaterialet som han kunde relatera till mest; de stycken som stämde mest in på hans personlighet, och att filmen handlade lika mycket om honom som om henne. Därför skulle hon nu själv göra en ny dokumentär som skulle handla om mediauppståndelsen kring den första dokumentären. På frågestunden var det en kille med kamera som filmade för hennes räkning. "Så självreflektiva är vi," sa hon: Först gör man en film, sen en dokumentär om filmen och sen en dokumentär om dokumentären :-)

Hon berättade också igår om den omdiskuterade scenen där hon skär sig i armen med en slö kniv. Anledningen till att hon var så ledsen var inte att hon mådde dåligt efter att ha gjort filmen, som det antyds i dokumentären, utan för att hennes flickvän gjort slut. Dessutom sa hon att vad som verkligen hade hänt vid det tillfället var att hon och Gough Lewis hade gjort detta tillsammans. Båda hade skurit sig själva samtidigt. Man kan diskutera det etiska i att framställa ett skeende på det viset när man själv är delaktig i det.

På frågestunden så kom frågan om Annabels mammas reaktion upp. Hon att mammans fördömande av hennes karriärval var en felöversättning i dokumentären. Vad hennes mamma hade blivit besviken på var att hon hade ljugit för henne i tre års tid, inte att hon var porrskådis.

Detta hade förvanskats i översättningen från kinesiska till engelska.

Värt att notera var också att det var en helt annan karaktär på publiken på söndagen jämfört med på torsdagen, då ju anarkafeminsterna dominerade totalt. Stämningen var sådan att en kvinna till och med vågade kliva fram och säga att hon tyckte om att titta på porr. De enda motståndarna var fyra yngre tonåringar från Elevkampanjen som stod utanför med en trave flygblad i handen som de inte ens delade ut.