1984 var året då skräcken fick ett nytt ansikte i form utav karaktären Freddy Krueger. Det var ett mycket, mycket fult ansikte. Filmen hette "Terror på Elm-Street" och blev den första av en lång radda, närmare bestämt åtta stycken. I den näst senaste slogs Freddy mot en annan skräckikon, Jason från "Fredagen den 13:e". Jag kommer inte ihåg vem som vann. Filmen var ett skämt, en loska rakt upp i käften på två klassiska filmmonster som en gång i tiden faktiskt varit skrämmande. Freddy stelnade i sitt spralliga ordvitsande och Jason gick vilse i dumträsket. Men publiken betalade bra för denna skräckens variant av "Clash of the Titans" och således är det nu för nionde gången i ordningen dags för Freddy att dra på sig metallhandsken och skörda ungdomens frukt.

Den här gången har bolaget Platinum Dunes valt att återskapa den första filmen. Det är en remake men ändå inte. Ett försök till att göra "riktig" skräck på samma sätt som när man tidigare gjort om "Texas Chainsaw Massacre" och "Fredagen den 13:e". Humorn är borta, det är mörkt och det skulle ha kunnat regna filmen igenom. Men det tror jag inte att det gör. Regissören, Samuel Bayer, har tidigare en historik inom musikvideobranschen, vilket märks. Det är glassigt och snyggt, vilket ger drömscenerna en fördel, men samtidigt också rätt tråkigt. Lekfullheten från originalet är borta och man saknar scener som den där Freddys tunga tränger fram ur en telefonlur, eller den där han hugger av sitt eget finger. Jag uppskattar att de inte försökt återskapa dem, men jag hade velat se mer av dess like.

En av de största förändringarna ligger i karaktären Freddy Krueger. Till att börja med så spelas han inte längre av Robert Englund utan av Jackie Earle Haley, känd från bland annat Little Children. Haley tar rollen på allvar och levererar ett underhållande, delvis skrämmande porträtt. Vilket leder oss in på ytterligare en stor förändring.

Freddy Krueger är inte längre barnmördare utan pedofil. Ett rätt vågat grepp med tanke på att karaktären som sådan tidigare omfamnats av skräcknostalgiska cinefiler världen över som älskat hans underfundiga mördareskapader. Praxis har liksom varit: en avväpnande oneliner per blodigt snitt. Torra skämt fungerar inte längre. Freddy har hittat hem. Och även om jag inte är riktigt övertygad om filmens kvalitéer ännu så är jag jävligt övertygad om att det hade kunnat vara så mycket sämre. En svag tumme upp.