Pippa Lee är den perfekta hemmafrun. När hennes 30 år äldre man får sin tredje hjärtinfarkt och bestämmer sig för att dra sig tillbaka till ett seniorboende följer Pippa troget med. I den stilla tillvaron börjar minnen ur Pippas tidigare liv komma upp till ytan, livet innan äktenskapet och barnen. Att Pippa börjat gå i sömnen gör inte saker och ting bättre.

Jag var från början väldigt nyfiken på filmen. Det här kunde vara en bra story som går bakom fasader och öppnar dörren till människan som finns innanför. Det är åtminstone det filmen försöker få tittaren tro att den gör. Men ack vilken besvikelse. Storyn den berättar har vi hört så många gånger förr: en tjej med dåliga familjerelationer går och dränker sig i ett missbruk, träffar en man som "räddar" henne och förvandlar stackars henne till en typisk amerikansk hemmafru som under ytan längtar till ett annat liv.

Knappast givande. Trots allt blir man nyfiken på personen Pippa ibland, då passar regissören på att klippa i filmen och lämna mig som tittare besviken och frågande. Relationen mellan Pippa och hennes mor, som missbrukat amfetamin hela Pippas uppväxt, blir aldrig utredd. Pippas mystiske granne förblir en kuf i bakgrunden. Vad Pippas man vill med sitt liv blir jag inte heller klok på. I slutändan förstår jag mig inte på någon karaktär i filmen, de är ofullbordade, tråkiga och intetsägande allihopa. Att man slängt in några kända skådespelare hjälper inte saken då deras insats inte kan beskrivas på något annat sätt än mediokra.

Det här är inget mer än en tantfilm som utger sig för att vara något den inte är - djup. Du får mer valuta för pengarna om du går till Pressbyrån och införskaffar dig en harlequin-roman.