Filmen sparkas igång med Carravagios målning "Den tvivlande Tomas", där vi ser Tomas köra in ett finger i Jesus såriga bröst, mot Carravagios karaktäristiskt mörka, nästan svarta, bakgrund. Denna inledning är väldigt precis, eftersom det är exakt detta vi kommer att se under resten av denna film, som består av talking heads-professorer som (mot en svart bakgrund) snicksnackar om vilka kemikalier vi har i våra kroppar och vad det kan ha för konsekvenser, och likt Tomas är kemikalievetarna väldigt osäkra på sin sak.

Intervjuerna dramatiseras av sekvenser där Stefan Jarl och Eva Röse tar var sitt blodprov för att se vad deras blod innehåller för gifter. Det finns dock spår av den powerpoint-estetik som har förgiftat så många dokumentärfilmer de senaste 10 åren, där små texter ploppar upp lite varstans i bilden för att understryka viktiga fakta eller liknande. Men utöver detta är "Underkastelsen" en traditionell och stilren dokumentärfilm.

Hur många av oss har inte vid något tillfälle känt oss som Josef K. från Kafkas "Processen" när vi kravlat omkring i byråkratins krångliga labyrinter, eller kanske som Mersault från Camus "Främligen" när vi varken varit överens med vår kropp eller vårt intellekt? Men hur många har någon gång känt sig som protagonisten i Kafkas "Förvandlingen"? Inte jag i alla fall, men en som definitivt har det är Stefan Jarl efter att han fått tillbaka svaret på sitt blodprov. "Underkastelsen" innehåller också utdrag från Kafkas novell, som dels får inleda men också avsluta (eller snarare avrunda) filmen eftersom detta är en film som vill skapa förändring. En sådan film bör ha ett slut som inte riktigt känns som ett slut, för att man ska kunna bära med sig den efter att man gått ut från biosalongen.

Stefan Jarls film är alltså inte en vetenskaplig studie i vilka kemiska substanser som finns i dagens människokroppar. I filmen ställer sig Jarl den något bredare frågan "varför underkastar vi oss?", som är en rätt knepig fråga eftersom det i detta fallet handlar om något som jag tror de flesta av oss inte är överdrivet medvetna om. Det är självfallet beundransvärt av Jarl att göra det forskarna inte lyckas med, nämligen att belysa massan om vad onda företag stoppat i våra kroppar. När allt kommer omkring så känns "Underkastelsen" väldigt mycket som en tidningsartikel om vilka kemikalier som finns i människans kroppar - den är träig, jobbig och viktig.