Du som är ute efter en munter film har förmodligen redan slutat läsa. Du som inte räds lite tårar ska packa ned några näsdukar och bege dig till biografen, för det här är bra. Riktigt bra.

Filmen, som har rönt stor framgång hemma i Spanien, är baserad på den sanna historien om Alexia González Barris, en spansk flicka som dog av en hjärntumör och nu håller på att helgonförklaras.

Camino, en elvaårig flicka drömmer om att få spela Askungen i en skolpjäs, allt för att få komma nära sin prins Jesus, eller Cucu som han föredrar att kallas. De har bara träffats en enda gång och hon är inte ens säker på om han tycker om henne, men i fantasin och i drömmarna kan de förenas. Det är med tanken (och hoppet) på hans känslor för henne som Camino får lite andrum när det visar sig att hon är sjuk. Det börjar med en fraktur, men efter oerhört realistiska och jobbiga operationsscener, visar det sig vara en ovanlig och svår form av cancer.

Camino försöker bära sitt hårda öde på ett stoiskt sätt. Hon ber inte om att få sitt hår tillbaka, hon ber inte om att få kunna gå igen eller leva för den delen. Hon ber bara om en sak, i hemlighet, och det är att Cucu ska skriva till henne. Det gör han också men brevet når aldrig fram eftersom Caminos mamma gömmer det. På samma sätt som hon gömmer speldosan som Camino fick av sin pappa.

Mamman ser nämligen sjukdomen som en sorts gåva från Gud. Hans vägar är outgrundliga och vi ska inte ställa oss frågan varför vi drabbas, vi ska bara vara tappra och älska honom tillbaka. Eller som en präst uttrycker det när han talar om Caminos föräldrar, "det är Gud som prövar om de är värdiga hans kärlek". Han säger också att "tack vare sjukdomen tar Camino Jesus på allvar". Det finns alltså inte utrymme för något "lull-lull", bara böner och radband. Det är också temat som löper genom hela filmen - hur vi förenar Gudstro med världslig kärlek. I Caminos dröm är mamman en sorts häxa som förstör allt roligt. Skyddsängeln som ska vaka över henne, jagar henne och tycks hotfull.

Pappan, som enligt mamman och prästerna inte är tillräckligt troende, är den som är the good cop, enligt filmen och Camino. Men bara för att han visar sin kärlek genom att läsa en sagobok istället för Bibeln, måste det betyda att han inte tror?

Det är frågan som etsar sig fast hos mig, mellan alla tårar. Djupt troende personer, tänker jag, känns ofta som en exklusiv skara, som inte gärna släpper in andra mindre troende. Inte förrän du visat med ord och handling hur mycket du tror. Här handlar det mycket om att vara villig att offra och det berör mig på ett olustigt sätt.

Tur är det då att man lagt fokus även på drömsekvenserna där barnets fantasi har fritt spelrum. Det ger ett välbehövligt andrum åt åskådaren. Sammanfattningsvis en mycket stark och sevärd film med fina skådespelarprestationer.