Tre mini-recensioner

Simon Pegg och Nick Frost skapade kring millennieskiftet sig en plats i komedivärlden med den ohämmat nördiga TV-serien “Spaced”, för att senare röna bioframgångar med zombiekomedin “Shaun of the Dead”. 2007 kom den högst originella “Hot Fuzz” som bäst kan beskrivas som “Morden i Midsomer” möter slasherfilm möter Hollywoodaction à la Bruckheimer. 

I 2011 års “Paul” finns dock inte den prisade regissören Edgar Wright med i spelet, utan får denna gång stå tillbaka i och med grabbarnas intåg i Hollywood. 

Med avstamp från sci-fi-mässan Comic-Con i San Diego, beger sig två vänner ut på en resa genom Amerika via mystiska platser som Area 51, för att utforska de utomjordiska myter som omger landet i väst. På vägen stöter de på en halvalkad och drogliberal alien vid namn Paul (med röst av Seth Rogen) och befinner sig snart på en händelserik resa för att se till att denne varelse återansluter till sitt folk. 

Rollistan är förutom de populära britterna kryddad med diverse begåvade SNL-komiker som Kristen Wiig och Bill Hader samt sköna skådisar såsom Jason Bateman, Jane Lynch och Sigourney Weaver. Det hela bäddar för en kärleksfull hyllning till klassiska Spielberg-alster som “E.T.” och “Närkontakt av tredje graden” med en 00-talstypiskt grov humor som extra touch.

ARTHUR 

1981 filmatiserades “Arthur” (på svenska “En brud för mycket”) - en film om ett bortskämt fyllo till mångmiljonär som ställs inför ett svårt ultimatum. Hans far tvingar honom att välja mellan att gifta sig med en kvinna han avskyr - eller förlora hela sin förmögenhet. Mitt i det hela stöter han ihop med ett charmerande yrväder i form av Liza Minelli och börjar snart inse vad kärlek är. I 2011 års version har Russell Brand axlat Dudley Moores mantel, den relativt okända Greta Gerwig spelar kärleksintresset, Jennifer Garner är det giftassugna hondjävulen och Arthurs butler Hobson, tidigare gestaltad av John Gielgud, är denna gång en nanny spelad av Helen Mirren. 

Det är en moralisk saga efter en gammal formel, en grovt förutsägbar sådan, men berättad med hjärta. Russell Brand klarar sig galant i de komiska scenerna men fungerar även i de mer dramatiska. Att han är en av vår tids bästa komiker är denna film dock inte ett bevis på. För att få det bevisat för sig bör man kolla in hans stand-up, hans intervjuer som gäst i Jonathan Ross soffa eller hans helt fantastiska programledarskap “1 Leicester Square”, som sändes på brittiska MTV, 2006. Har man svårt för denne specielle britt bör man utan tvekan hoppa över “Arthur”, men för oss som närmast idoliserar mannen är det han som höjer filmen ett snäpp och hindrar den från att bli en förutsägbar kärlekskomedi i mängden. 

KILL THE IRISHMAN

Danny Greene hette en irländare som på 1970-talet gjorde sig ett namn inom den organiserade brottsligheten i Cleveland. Trots maffians många ambitiösa försök att ta kål på honom vägrade han ge vika för de tuffa italienarnas mordförsök, gång på gång. Den fascinerande berättelsen om denne herres uppgång och fall har nu filmatiserats och huvudrollen görs av den begåvade Ray Stevenson, hittills mest känd som Titus Pullo i den mästerliga HBO/BBC-serien “Rome”. 

Filmen bjuder på en hel del välbekanta ansikten. Val Kilmer dyker upp som en tidigare bekant till Danny Greene, som numera sadlat om till polis. Vincent D’Onofrio är Dannys högra hand, Linda Cardellini hans självfallet tveksamma hustru och den alltid sevärde Christopher Walken spelar en relativt sympatisk mafioso.

“Kill the Irishman” är en gangsterfilm berättad ur ett annat perspektiv än man är van vid och det hela är mustigt medryckande och härligt hårdkokt underhållning.

Underskattade pärlor, del 10

Filmatiseringar av Jesu liv och död har gjorts i oändligheter och få har haft något nytt att berätta, men när just denna filmen kom, då blev det liv i kyrkan.

Martin Scorseses adaption av Nikos Kazantzakis bok “Kristi sista frestelse” väckte enorm uppståndelse och räknas än idag som en av de mest kontroversiella filmerna som gjorts.

Filmen gör dock tydligt redan i början att den inte är baserad på evangelierna utan är en realistisk betraktelse av hur Jesus kan ha upplevt sin sista tid. Hans tvivel inför vem han är och vad hans uppdrag är samt hans ovilja att acceptera sig själv i rollen som Guds son.

Filmen sätter tonen redan i början då vi upptäcker att Jesus ironiskt nog snickrar kors åt romarna och ses som en förrädare av sitt eget folk. Detta är dock högst medvetet då han vill att Gud ska förkasta honom och välja någon annan. Efter en tid av grubblerier ute i öknen återvänder han till staden och börjar han hålla inspirerande tal inför folk och med tiden han samlar han på sig lärljungar, men är fortfarande osäker på om han ska välja kärlekens väg eller våldets. En mörk sida av Jesus syn på människan lyfts fram.

En annan lite känslig aspekt av berättelsen är att Jesus mot slutet får uppleva hur det vore att slippa martyrdöden och istället leva ett familjeliv med fru och barn, något han önskat men motvilligt avstått ifrån hela sitt liv.

Att filmen tolkats som hädisk och anti-religiös är ganska ofattbart. Det filmen gör är att visa upp en annorlunda version av den Jesus vi är vana vid. En mer mänsklig, tvivlande och aggressiv man som visar osäkerhet och sårbarhet inför sin svåra roll..

En imponerande bedrift är att filmen kan få en sån som mig - som älskar religionskritiska filmer som “Monty Pythons Life of Brian” och Larry Charles och Bill Mahers dokumentär “Religulous” - att inspireras av en potentiellt uttjatad och framstående religiös gestalt som Jesus Kristus. Ironiskt nog är den sortens trångsynthet och hat som filmen bemöttes med precis vad Jesus talade emot. Oavsett om man är troende, agnostiker eller rent utav ateist som jag själv, är detta ett starkt och gripande porträtt av en historisk/litterär person man kanske inte riktigt connectat med innan.

En stor del av detta beror på Willem Dafoe, som antagligen gör sitt livs skådespelarinsats i rollen som The Son of God.  Harvey Keitel gör en ovanligt lojal och rättrådig Judas medan rocklegendaren David Bowie gör ett kort inhopp som Pontius Pilatus.

“Kristi sista frestelse” ger en välbehövlig vitamininjektion i Jesusmyten och därmed lite perspektiv på den mest ökända av moraliserande sagor, och är minst lika sevärd och aktuell idag som 1988.

Filmtips: True Grit

Bröderna Coen har sannerligen etablerat sig i mainstreamfilmens Hollywood, trots deras säregna stil med bland annat skruvade karaktärer och nattsvart humor som tydliga drag, plus en helt egen prägel som är svår att sätta fingret på. De har även sniffat på den gamla men seglivade västerngenren, till exempel med 2007 års storsuccé “No country for old men”, som i och för sig utspelade sig på 1980-talet.

När de i år återvänder med en fullfjädrad västern, som dessutom är en remake av en gammal John Wayne-rulle, känner de sig uppenbarligen mycket bekväma i sadeln.

Den alltid sevärde Jeff Bridges axlar Waynes mantel som den råbarkade U.S. Marshal-suputen Rooster Cogburn, buse-estetiskt komplett med lapp för ögat.

Fjortonåriga stjärnskottet Hailee Steinfeld gör rollen som den hämndlystna Mattie Ross, som fast besluten att hämnas mordet på sin far anlitar Cogburn och på vägen får hjälp av Matt Damons stolte Texas Ranger, vid namn LaBoeuf. Rollen som Matties fars mördare görs av huvudrollsinnehavaren i Coen-brorsornas förra storverk, nämligen Josh Brolin, i ett relativt kort inhopp.

Alla bitar faller på plats i 2010 års “True Grit”. Foton är ganska makalöst, och alla andra aspekter är också fulländade. Relationerna mellan Cogburn, LaBoeuf och Ross och deras på håll sviktande respekt för varandra utvecklas på ett trovärdigt sätt och når sitt klimax i ett på flera håll konventionellt sätt, i alla fall för att vara i händerna på de annars på inga sätt publikfriande Joel och Ethan Coen, men på ett sätt man köper till fullo.

Storyn tar sin tid att bygga upp en grund samt karaktärer, och resterande två tredjedelar av filmen bjuder på många ofta pyrande, spänningsstegrande scener som ibland slutar i plötsligt och brutalt våld, på ytan liknande en viss Tarantino, men den coenska stilen är den som dröjer sig kvar, vilken man känner igen från “Fargo” och “No country for old men”.

Uppgörelser med den motsägelsefulla och hycklande västernmyten har gjorts förr, framförallt i Clint Eastwoods lysande “De skoningslösa” från 1992, och denna sortens vedergällning gör sig påmind även här. Öga för öga, och om denna filosofi verkligen är så självklar och rättvis, begrundas även här, för den som vill se den delen av berättelsen.

Mattie Ross har sin hämnd i sikte, och människor som kanske inte direkt förtjänar att dö får sätta livet till på vägen, vilket hennes till en början stenhårda, men snabbt uppenbart oskuldsfulla ögon, får begrunda.

“True Grit” är på inga sätt nyskapande eller revolutionerande, men ett ytterst kompetent hantverk och en framstående film i en genre som ständigt hotar med att dö ut, men då och då sticker upp en hand ur grusen, likt en spökande Carrie.

I backspegeln

Ännu ett filmår är till ända. Det ska erkännas att jag inte gjort mitt bästa som biobesökare under det gångna året, men ett par filmer har det blivit. Först för någon vecka sedan såg jag fjolårets mest sönderkramade rulle – ”Inception”. Visuellt fantastisk, som lovat, men det krävs nog minst en titt till för mer förståelse för denna filmens komplexa värld. Nästa gång gör jag nog filmen rättvisa och ger den en tur på hemmabion också. Antingen var jag aningen trött vid första titten eller så innehåller filmen flera hål i handlingen, kanske sådana man förlåter när man ser den på stora duken. Men överlag var jag klart imponerad och kommer absolut ge den fler chanser.

2008 års succékomedi ”Dumpad” fick en spin-off i form av ”Get him to The Greek” med en av mina husgudar, Russell Brand, i huvudrollen som den egotrippade rockstjärnan Aldous Snow. Den här gången har han trillat tillbaka ner i rockens dekadenta värld med allt vad den innebär och det är upp till Jonah Hills unge skivbolagskille att eskortera idolen Snow från hans hem i London till The Greek Theatre i Los Angeles, för en återföreningskonsert med bandet Infant Sorrow.

Förutom de två helgjutna skådisarna i huvudrollerna och deras fina personkemi, imponerar även P Diddy i den rolige rollen som Hills aggressive boss. Att det hela även denna gång är producerat av Apatowgänget är ständigt märkbart (”Dumpads” huvudrollinnehavare Jason Segel är medförfattare till manus) då det bjuds på en hel del grov (ibland verbal, ibland visuell) humor men samtidigt bultar ett hjärta i mitten. Russell Brands aldrig sinande vokabulär och vassa tunga bjuder också på många skratt.

”Iron Man 2” har också fått ett par tittar och är klart fullgod popcornunderhållning. Inte fullt så briljant, rolig och smart som ettan men klart godkänd, och Sam Rockwell och Mickey Rourke briljerar i biroller.

En film som oförtjänt åkte direkt till DVD i vårt land är Ricky Gervais och Stephen Merchants långfilmsdebut, dramakomedin ”Cemetery Junction - en charmig mognadsberättelse om ett kompisgäng i en engelsk håla på tidiga 70-talet, och deras önskan om att lämna allt vad småstadsmentalitet och fabriksjobb heter och göra något med sina liv.

De tre killarna i huvudrollerna var före filmen okända men var solklara val av filmskaparna. Även den etablerade Ralph Fiennes lyser som osympatisk chef till huvudkaraktären Freddie, och även far till hans kärleksintresse.

Vissa element från ”The Office” och ”Extras” känns igen, som viss skruva-på-sig-i-fåtöljen-humor och ett par känslomässiga bett i hjärtat, men filmen har egentligen mer gemensamt med ”Saturday Night Fever”, i alla fall temamässigt med sin eskapistiska blick mot horisonten. Filmen inspirerades framförallt av en textrad från Bruce Springsteens ”Thunder Road”; ”It’s a town full of losers and I’m pulling out of here to win” och den känslan genomsyrar filmen. Det är nära till tårar ett par gånger men man blir slutligen lämnad med en varm känsla inombords. Rekommenderas varmt!

Jag ska vara duktigare i år och se några av de lovande filmer jag missat, som ”The Social Network”, ”Toy Story 3”, ”Kick-Ass” och ”Due date”.

Inför 2011 står vi inför en ny rad rullar. Jag ser fram emot uppföljaren till skrattfesten ”Baksmällan” och att bröderna Coen sätter tänderna i västerngenren i ”True Grit”, tillsammans med Josh Brolin, Matt Damon och den alltid grymme Jeff Bridges. Det ska även bli intressant att se vad man kan göra med ”Pirates of the Caribbean”-serien, men det känns ganska lovande nu då vi slipper Orlando Bloom och Keira Knightley. Och att personlige favoriten Ian McShane från glänsa i skurkollen som den mytomspunne Blackbeard.

Och så förstås uppföljaren till ”Sherlock Holmes”. Downey Jr och Jude Law kommer givetvis tillbaka, den här gången i sällskap av vår egen Noomi Rapace och ingen mindre än en annan husgud, Stephen Fry, i rollen som Sherlocks ännu smartare storebrorsa.

Filmåret 2011 kan börja…

Ikoner återförenas

Werner Herzog och Klaus Kinski. Lindsay Anderson och Malcolm McDowell. Alfred Hitchcock och James Stewart. Martin Scorsese och Leonardo DiCaprio. Filmhistorien har bjudit på många minnesvärda samarbeten mellan regissörer och skådespelare men få konstellationer är så värda att prisa som det mellan nämnda Scorsese och Robert De Niro.

Det snackas om att dessa giganter (i sällskap med Al Pacino) åter ska slå sina påsar ihop för att filmatisera ”The Irishman”, och det vete fan om någon är gladare än jag. Visst har Scorsese även på senare år visat sig vara en snubbe att räkna med alster som ”The Aviator” och ”The Departed” samt den rosade HBO-serien ”Boardwalk Empire”, men sina största verk har han sannerligen delat med De Niro, från 1973 års ”Mean streets” via ”Taxi driver”, ”Maffiabröder” och ”King of comedy” till ”Casino” från 1995. För att inte nämna ”Tjuren från Bronx” från 1980, då De Niro prisades tillsammans med Joe Pesci, som ju även spelade obehaglig, och obehagligt roande, psykotisk gangster i både ”Maffiabröder” och ”Casino”.

En krydda i denna stora filmiska nyhet, men än så länge blott ett rykte, är att även Pesci har en roll i den kommande Scorsese-filmen, liksom den på senare decennier så skygge Harvey Keitel. Var har karln tagit vägen?  Pesci har förvisso bara spelat i De Niro-regisserade ”The Good Shepherd” (2006) sedan han repriserade Leo Getz i den senaste ”Dödligt vapen”-filmen, 1998. Dock har man ju knappt sett Keitel sedan ”Pulp Fiction” (1994), i alla fall inte i större sammanhang. Gubben spelade ju för fan Mr White i ”Reservoir Dogs” och tog tveklöst hem den konkurrenstäta segern i Quentin Tarantinos sönderrosade debut.

Vår moderna tids två giganter, De Niro och Al Pacino, har måhända delat huvudrollerna i ”Righteous kill” häromåret, som på bekostnad av förkrossande recensioner för min del har förblivit osedd. Dock delade de två ett par scener i Michael Manns minst sagt episka ”Heat” från 1995, så jag har fortfarande förtroende för de åldrande hjältarna, även om de är runt 70, liksom Pesci och Keitel.

Låt oss hoppas att denna skuta ros i land, och att ryktena om Pescis och Keitels medverkan visar sig vara sanna, så att vi får en svanesång värdig dessa filmiska silverrävar.

De Niro och Pacino som far och son Corleone i "Gudfadern del II" där de dock inte möttes, då deras separata handlingar utspelades under olika epoker.

De Niro och Scorsese filmar "Taxi Driver" och sätter därmed ett märkbart avtryck i amerikansk filmhistoria.