Richard Linklater – en fortsättning på animationsdiskussion en

Att saker och ting inte är ”perfekta” känns för mig som en självklarhet och ett sätt att kunna uppskatta saker på ett mindre ytligt sätt. ”Waking Life” är den första fullängdaren till rotoskopanimation som giganten Richard Linklater gjorde och den är precis det jag nyss ordat: felaktig, alltså inte perfekt.

Det är något speciellt med rotoskopanimationer, de känns nästan som tavlor som ligger i ett kontinuum. Helt underbart vackra filmer och de tyder på riktiga hantverk. Se ”Waking Life” eller om du tycker mer om filmer som är något mer nyproducerade så se ”A Scanner Darkly”. Den är lika vacker, lika udda, lika spännande men kanske något mindre felaktigt, alltså inte helt perfekt.

I alla fall tycker jag att du som inte riktigt öppnat dig för tanken att det där med animation är intressant framförallt borde kolla in rotoskopanimationer, de trollbinder.

Animation - konst, humor och allvar

Det känns som om jag skrivit många uppsatser om det här ämnet (läs två) under min universitetstid som börjar ta slut. Jag ska lägga ner när jag blir 30, ungefär. I alla fall:

Animationer var det. Alla verkar ha en åsikt om ”konsten”, antingen hatar man eller så älskar man dem. Vissa tycker att de är barnsliga, andra tycker att de är briljanta. Hur som helst tycker jag de skapar ett underbart forum för mellanting. De skapar en yta för olika åldrar att mötas. Det tycker jag är det bästa med animation.

Att ironi kan få ett barnsligt och oallvarligt format tycker jag är helt underbart. Det blir som svårt att missuppfatta sådan ironi. Det lyfter bort lite av allvaret i konsten, även fast den går att utläsa, och minskar nog missförstånd i ironi med 400 % ungefär. Underbart.

Sen att animation är konst behöver jag knappast orda något om. Det bara är så. Animation är konst, ett hantverk som tar oerhört med kraft. Om ni inte tror mig testa animera! Grymt kul men grymt frustrerande.

Tim Burton- animationer

Filmer av Richard Linklater

Effekter i överflöd

Alltså i det här inlägget kommer jag att verka vara en sur gubbe blott 27 år gammal men jag kan inte hjälpa’t. Alltså filmer med storslagna inslag och effekter som uppenbarligen inte ska vara av denna värld har en tendens att få mig totalt ur balans. Nyligen hade Avatar premiär, med nyligt menar jag ”nyligen” i runda slängar, och det är en film som jag direkt ryggar ifrån. Varför jag gör så vet jag banne mig inte. Jag bara gör det antar jag. Det är inte heller så att det släpper utan jag kommer nog aldrig att se filmen om inte någon vänlig själ ger mig den av någon oförklarlig anledning. Men det verkar som om filmer dyker upp i min hand på de mest oväntade vis.

Samma gäller, inom en ”nylig” tids premiärande, filmen 2012 som jag aldrig kommer att se. Varför? Jo den är så där töntigt mycket jag- försöker- verkligen- vara- något- jag- aldrig- kommer- att bli krystad så det får vem so helst att bli avtänd på film.

Hur som helst det jag vill säga är förmodligen att värst, fetast och mest teknisk inte alltid är bäst. Eller ens bra för den delen, tänk på det käre läsare.

Filmmusik - Into the Wild och filmer som räddas

Filmmusik är ofta ett rätt ifrågasatt fenomen. Rätt så ofta kan jag också hålla med om att det kanske inte är artisters ljusaste punkter i karriären som exponeras. Men jag måste ändå ta upp filmen ”Into the Wild”, som alla förutom jag verkar dyrka (?), och hur den räddas av Eddie Vedder. Om du inte har kollat in skivan ”Music for the Motion Picture Into the Wild” så gör det. Du lär ju inte ångra dig. Sen om ni råkar vara en gammal Grungenörd som jag så lär din upplevelse inte bli sämre. Låten ”End of the Road” känns verkligen sorgen, sorgen och förvirringen från hela genren Grunge. Helt underbar. Och börja inte jiddra om att den görs bra av filmen. Det är tvärtom, den gör filmen, han gör filmen. Ja det är en bra skiva helt enkelt. Kolla in den på Spotify (det är väl det heta att skriva numer?)

Till saker ska ju läggas att jag inte kan skriva ett sånt här inlägg utan att nämna Belle & Sebastian. Det är kanske aningen ironiskt att jag går från Eddie Vedder till snäll Britpop, men hey. En film som helt och hållet lyfts av de kära Belle är ”Storytelling”, rätt dålig film, oerhörd musik. Kolla in den också vettja, du kommer kanske att bli lika såld som jag.

Se & Hör, inte tidningen, utan bra.

Dravelfilm och annat tuggummiliknande

Jag har varit arg i min "vanliga" blogg och jag tänker fortsätta vara arg här också. Min ilska har kretsat kring Alla Hjärtans Dag och jag finns här för att kanske servera en alternativa syn för dig, käre läsare. Kort och gott handlar min ilska mer än en aning om hur det kommersiella utnyttjar denna dag och alla givmilda personer runt omkring. Men inte för att gå in så djupt i det utan att bara ställa den enkla frågan, är filmbranschen bättre?

Mitt svar är, såklart, NEJ. Det har gjorts otaliga filmer om förhållanden hit och förhållanden dit. De handlar antingen om bra förhållanden eller dåliga förhållanden. Kanske har alla sockersöta filmer någonting gemensamt dock? Att alla vill försöka porträttera drömmar. Möjliga och omöjliga.

Men min sensmoral med det här inlägget är inte bara att försöka peka ut det uppenbara utan att också ställa en fråga som du min käre läsare får svara i din alldeles egna tysta värld, finns det någon bra Alla Hjärtans Dag- film?