Serge Gainsbourg lögner fäste sig vid honom och etsade sig fast likt iglar. I "Gainsbourg (Vie héroïque)", av regissören Joann Sfar, är osanningarna i fokus. Verkligheten intresserar inte Sfar. Istället spär han bara på bilden kring mannen, myten och legenden.

Serge var en man av många talanger. Inom poesi, måleri och textförfattande visade han på stor kompetens, likaså inom förförarbranschen. Redan som 9-åring lärde han sig den ädla konsten att charma flickorna. Som känd författare och sångare praktiskt taget kastade sig kvinnorna över honom. En av dessa var Brigitte Bardot, en primadonna han hade ett hemligt förhållande med ända tills hennes man hennes avslöjade dem och skandalen var ett faktum. Då, vid sådana tillfällen när inget går som han tänkt sig, söker Serge tröst hos modern, fadern eller frun som snällt står vid spisen där hemma och lagar maten.

Denna hans andra hälft får med åren ta mycket skit. Serge kommer sällan hem. Han strular runt med andra kvinnor och bryr sig föga om någon annan än sig själv. Att han är egotrippad är ett understatement. I filmen gör Serge likt ett bortskämt litet barn precis allt han vill och struntar blankt i vad andra säger. Vill han ha något då får han det, oavsett om det är en ung kvinna eller ett musikalbum. Att känna sympati för människan är svårt.

Som försvar för Serge förklarar regissören handlingarna som påtvingade, styrda av djävulen själv. En mystisk elak och hänsynslös figur med enorm näsa, svart kostym, slips och cigarett i munnen, en karikatyr av Serge, dyker plötsligt upp ifrån ingenstans och börjar ge Serge order. Serge som är lättpåverkad dras snabbt ned i fördärvet med vänsterprasslande, alkoholism, rökning och allt som hör därtill. Ytterligare ett alterego introduceras. En storhuvdad jude. Denna får symbolisera Serges ursprung som jude och får också representera hans skuldkänslor. De surrealistiska inslagen i en annars rätt klassiskt berättad film om en persons uppgång och fall gör att "Gainsbourg (Vie héroïque)" sticker ut från mängden. Det gör den unik, men förstärker inte betyget. Tvärtom.

Det finns ett problem med att bara visa på lögnerna. Jag gillar själva tanken, att skildra någon utifrån hans drömmar istället för att fokusera på verkligheten. Men om detta bara bidrar till mytomskapandet kring mannen och hans erövringar förstår jag inte syftet. Och om allt är fiktivt, hur ska man egentligen veta vad som är sant och vad som är rent påhitt?

Musiken blir filmens räddning. Hans lugna, småporriga låtar är fina att lyssna till och tillsammans med de fantasieggande bilderna skapas ett mervärde för filmen. Annars är "Gainsbourg (Vie héroïque)" bortkastad tid. Det är en fiktiv biografi, en ofärdig personskildring och en vidrig hyllning till en snuskhummer och osympatisk man ingen vettig människa rimligen kan identifiera sig med.