Originaltiteln "Io Sono l'Amore" är en attraktiv titel. Detsamma kan sägas om denna film som handlar om en kvinna i en italiensk överklassfamilj. Denna kvinna, Emma som hon kallas, spelas av Tilda Swinton, och jag tror inte jag behöver tillägga att hon är helt magnifik, hon brukar vanligtvis vara det. Till John Adams minimalistiska toner får vi följa denna familj efter att fadern och den äldsta sonen fått ärva en anrik tygfabrik. Ett arv som får större konsekvenser än familjen anat.

Till en början ligger fokus på familjens vardag, där bilder på arbetande hembiträden, servitörer och kökskor blandas med bilder från tygfabriken där de tunga maskinernas rörelser liknar tjänstefolkets upprepande arbetsuppgifter. Men vi ser även administrationen bakom dessa två arbetsplatser. Emma som kyligt och glädjelöst bestämmer bordsplacering till middagen, och kontorsscener där en spricka mellan den naive sonen och hans fader växer sig större och större för varje beslut som måste tas. Mellan dessa scener finner vi spår av vad som komma skall. Det kan handla om en dissolve där vi ser Swintons karaktär tveka, eller att kameran håller sig kvar vid ett objekt lite längre än behövligt, vilket stör klipprytmen och skapar disharmoni.

So far so good. Filmkritikern Jonathan Rosenbaum skrev nyligen om Atom Egoyans "Chloe" och att han var överraskad över att få kritiker hade skrivit om det han ansåg vara filmens subjekt: kvinnlig medelålderskris. I "Io Sono l'Amore" (jag vägrar ta den svenska översättningen i min mun) är det ingen tvekan om att det är just det som filmen handlar om. Vad ska en hemmafru göra när barnen flyttat hemifrån och maken är utomlands på affärsresor? Till råga på allt verkar Swintons karaktär inte ha några vänner utanför familjen, och eftersom hon flyttade till Italien från Ryssland när hon gifte sig (ett giftermål som resulterade i att både för- och efternamn byttes ut) är det inte konstigt att hon upplever någon slags kris. Det uns av identitet som Emma lyckats bibehålla består av en rysk fisksoppa hon brukade laga åt sin son. Annars är hon inte mycket mer än en rotlös hemmafru.

Vad ägnar sig då egentligen hemmafruar åt när de tror att ingen ser? Svaret hittas i "Desperate housewifes" och brukar i folkmun kallas: vänsterprassel. Nu brukar visserligen inte vänsterprassel anses som något positivt, men "whatever works" som Larry David skulle ha sagt. Och om man har spenderat de senaste 20-30 åren förtryckt och förpassad till hemmet så har man nog förtjänat något extra.

Tyvärr straffas Emma för hennes kärleksaffär, och hon straffas rejält. Film har i alla tider byggts på att en karaktär gör något dumt och straffas för det mot slutet, och när det kommer till gangsterfilmen kanske det inte gör så mycket att brottslingen skjuts ihjäl och och ramlar pladask i rännstenen. Men i "Io Sono l'Amore" verkar det som att regissören vill säga att en kvinna inte bör göra något åt sin depression, för om hon gör det kan det gå dåligt för henne, eller hennes italienska familj.