The Hobbit: The Desolation Of Smaug - Peter Jackson har sålt sin själ.

Första gången jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey så hyllade jag den, att återse Fylke och det fantastiska miljöerna i Midgård var väldigt välkomnat. Efter andra gången jag sett den tyckte jag den var dålig. Med The Hobbit: The Desolation of Smaug räckte det med en titt för att konstatera att samma sak även gällde denna filmen.

Jag läste positiva recensioner och filmen hade inte den där ofta traggliga uppbyggnaden att ta itu med, jag förväntade mig något bra.

Filmen är en direkt fortsättning på den första där man får följa deras fortsatta jakt på att återta sitt hemland och döda draken Smaug. Tillsammans måste dvärgarna tillsammans med Bilbo ta sig igenom återkommande svårigheter på sin resa utan att direkt ta sig tid till att prata om saken. De ska framåt och de ska framåt med hjälp av specialeffekter. Gandalf fortsätter själv på sitt lilla sidouppdrag från första filmen med att undersöka den mystiska vålnaden i fortet Dol Guldur.

Utöver karaktärerna från den första filmen får vi bekantas med några nya. Tauriel, en alvkrigare som får sällskap av självaste Legolas för att hjälpa dvärgarna. Vi får en även träffa på Legolas pappa Thranduil, konung över alvriket i Mörkmården, den mörka skogen dvärgarna måste vandra igenom. Beorn, en skinnskiftare spelad av våran älskade Mikael Persbrandt får några minuter i filmen och om man ska tro boken så kommer vi få en glimt av honom även i nästa film. Bågskytten Bard var en välkomnande och lätt omtyckt karaktär.

När jag sitter på biografen stör jag mig omedelbart på alla specialeffekter. Ett tag ville jag till och med gå där ifrån. När filmen väl är slut och jag försöker sammanfatta den i mitt huvud är det enda jag kan tänka på att filmen är uppbyggd på två saker, specialeffekter och actionscener. Jag väntade och väntade på bara 5 minuter av dialog där en karaktär faktiskt utvecklades, men den kom inte. Istället tvingades jag att sitta och genomlida 161 minuter av smärtsamt långa och onödiga actionscener som är helt uppbyggda av specialeffekter. Det som är riktigt tråkigt med detta är att majoriteten av alla effekter inte har något direkt syfte, de finns mest för att se ballt ut.  Jag och min vän på biografen gav ifrån oss ett flertal skratt under alla oförklarliga hål i manuset. Spakar går från att sitta fast till att inte verka väga mer än några gram, personer flyttar på sig hundratals meter på bara sekunder. Det är skavanker en sådan här gigantisk produktion inte ska tillåtas innehålla. Men jag finner två saker underhållande. Gandalf sidoäventyr är en frisk fläkt, antagligen för att man redan har ett band till Gandalf sedan den tidigare trilogin. Sedan har vi draken Smaug, en otroligt välgjord varelse vars röst fullkomligt briljant spelas av Benedict Cumberbatch.

Effekterna är trots allt skickligt gjorda och actionscenerna är stundtals mycket underhållande, men ack för många och långa. Sedan har vi redan nämnda Gandalf och draken Smaug, detta är vad som räddar filmen.

För att sammanfatta vad jag tycker om filmen så har jag följande att säga: Peter Jackson har nu sålt två bitar av sin själ till Hollywood, frågan är om det blir en tredje nästa år.

Prisoners - Brutal, nervkittlande och lysande.

I flera år har filmentusiaster väntat på en den exceptionellt spännande, brutala och nervkittlande thrillern Prisoners. Giganter som Leonardo DiCaprio, Mark Wahlberg och Christian bale har varit bundna till projektet men hoppat av på grund av diverse anledningar. Nu är projektet i hamn efter att ha varit fast i "production hell" som man säger på andra sidan Atlanten, och det var väl värt väntan.

Under en middag mellan snickaren Kelly Dover och hans vän Franklin Birchs familjer försvinner deras två minsta döttrar spårlöst, genast är man fast i jakten på barnen. Polisen som får fallet, Loi , tar genast in en huvudmisstänkt. Denne visar sig ha IQ som en 10-åring, bokstavligt talat. Är det han som tagit de små barnen?

Kelly Dover spelad av den alldeles för förbisedda  och fantastiska Hugh Jackman. En rakryggad snickare som lovat sin familj att de aldrig skulle råka illa ut. Genom filmen får vi se hur han bestämmer sig för att ta lagen i sina egna händer för att få tillbaka sin dotter, en kamp mot klockan startar snabbt och en handling om mer än att bara hitta sin dotter startar.

Loki, den excentriske polisen som har löst alla fall han någonsin tilldelats, spelas av den med all rätt lättgillade Jake Gyllenhall ger en perfekt kontrast till den desperata fadern.

Tillsammans kompletterar de varandra utmärkt och man får aldrig känslan av att de är malplacerade. Hugh Jackman tillåts ofta vara högljudd och vild medans Jake Gyllenhall ger en utmärkt kontrast med sitt lugnare skådespeleri.

Filmad av Roger Deakins, 10-faldigt Oscarsnominerad, så har filmen en mörk och hela tiden kuslig stämning. Det regnar ofta och ligger ofta en tät dimma över gatorna. Johann Johansson har skrivit ett fläckfritt soundtrack som inte bara håller samma tema genom hela filmen utan sänder ut en känsla av tomhet, samma känsla som jag tror en förälder som förlorat sitt barn får utav en större grad.

Medans de som hoppat av projektet har kallat manuset för blekt så kan jag enbart säga att de har fel. Prisoners erbjuder exakt det en thriller ska, ovisshet. Hela tiden kommer det upp nya trådar om var de små flickorna kan vara, när man äntligen tänker att nu vet jag hur det kommer sluta, då kommer det genast upp något som motbevisar det du precis tänkte och håller dig kvar i handlingen.

Historien går ner och behandlar saker som moral och integritet, hur långt går en fader för att sin familj? Hur mycket av sin egna integritet och sina moraliska värderingar kan man offra så länge man anser att det är av rätt anledningar? Man får följa en familj som har förlorat sig själv. En polis som kämpar emot frustration, ilska och tid. 

Det dramatiska berättandet håller din hjärnaktivitet till max och det är en milstolpe i Hugh Jackmans karriär. Prisoners är ett måste att se i år, perfekt till höstrusket.