Annas (Abigail Bresilin) tidigaste barndomsminnen infattar många sjukhusbesök och ingrepp som är obehagliga. Hon får stå ut med ganska omfattande ingrepp som barn utan att ha något att säga till om, men fokus ligger hela tiden på att Kate (Sofia Vassilieva) ska bli kvitt sin leukemi. En dag bestämmer sig Anna för att stämma sina föräldrar eftersom hon själv vill bestämma över sin kropp.

"Allt för min syster" är ännu en i raden av produktioner i klassiskt amerikanskt Hollywoodmanér. Skådespelarna är bra, speciellt barnskådespelarna är trovärdiga och duktiga. Både Abigail Breslin och Sofia Vassilieva gör fantastiska insatser. Men det är inte där problemet ligger. Det blir för mycket av det goda.

Filmen är så inställsam att man kvävs redan efter några minuter. Det är så välproducerat att det bara blir helylleamerikanskt och drömskt skimrande. Detta tar bort fokus från själva handlingen. Det behöver inte ligga ett evigt täcke av överproducerat pianoklinkande över hela filmen för att den ska träffa i själen. Voice overn i början är på gränsen till pekoral. Alla karaktärer får vara med och snabbuppdatera oss på sådant som inte hinns med att visas i filmen. Ibland sätter man in voice over helt omotiverat för att tala om något som redan är uppenbart.

Hela berättelsen är fotad genom något slags softfilter, lägg där till alla slowmotionsekvenser. Allt för att förstärka det emotionella avtrycket i åskådarna. Det är oundvikligt att inte fälla en tår och det ganska ofta.

Men det är som om man har fått en massa pengar för att göra den här filmen och liksom bara tagit den enklaste vägen och överproducerat. Jag tror att den skulle mått bra av en snäv budget så att man fick kämpa lite. Det har funnits för mycket erfarenhet och för mycket vilja att göra en kassasuccé.

I det här fallet gör det mig mest irriterad att jag sitter där med en ständig tår rinnande ner för kinden trots att jag i huvudsak tycker att filmens uppbyggnad är ointressant. Det finns inget nyskapande, inget som gör att man rätar på ryggen och tittar lite extra noga på någon sekvens. Det är nästan som om Caleb Deschanel försöker frälsa oss med sitt smöriga foto. Det funkar inte. Jag vill ha något mer, något som väcker mitt filmiska intresse.