Sådana är förutsättningarna för Daniel Alfredson när han nu tar över filmatiseringen av Stieg Larssons Milleniumtrilogi efter danske regissören Niels Arden Oplev, vars "Män som hatar kvinnor" setts av sex miljoner biobesökare.

När "Flickan som lekte med elden" har premiär sitter Daniel Alfredson och lägger sista handen vid den tredje och avslutande filmen om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander, "Luftslottet som sprängdes". Filmerna ska ut på bio med bara några månaders mellanrum. Egentligen är det samma film, den tredje boken tar vid bara minuterna efter att den andra slutar. Därför faller det sig naturligt att samme regissör gör bägge filmerna.

Den första delen lämnade mycket att önska i filmiska kvaliteter. Ett hetsigt pussel där handlingen nog knappt framgick om man inte läst böckerna, gestaltat med foto och klippning som vilken amerikansk dussinaction som helst. Succén bygger enbart på böckernas popularitet. Varför inte skapa något eget? Eller har det helt enkelt funnits en rädsla för att sticka ut när en potentiell sedelpress ska upp på biodukarna?

Daniel Alfredson har kunnat ta det lite lugnare. De två senare filmerna var enbart tänkta för tv från början. Det märks inte minst på formatet, de är filmade i vidfilm istället för cinemascope, men det är tydligt att Alfredson tolkar uppdraget annorlunda än Oplev. Tempot är nertaggat, bildspråket är betydligt enklare och det finns både en svärta och ett djup i karaktärerna som inte kommer fram i "Män som hatar kvinnor", men som definitivt finns i den litterära förlagan.

"Flickan som lekte med elden" är på inget sätt ett mästerverk, men den är åtminstone inte ett försök att vara en actionfilm stöpt i amerikansk gjutform. Snarare liknar den en klassisk europeisk polisdeckare. Resultatet är uppenbart roligare, det passar inte bara förlagan bättre utan blir också intressantare film. När filmandet är enklare krävs också mer av skådespelarna, och det är synd att inte utnyttja den fulla kraften hos den skådespelarelit man nu har kontrakterat. Det gör dock Alfredson till stora delar med överraskande bravur.

På manusstadiet lämnas en del att önska. Förkortningar har varit nödvändiga, men en del pusselbitar har fått formas om på ett sätt som inte riktigt passar i spelbrickan. När Lisbeths lägenhetsnycklar kommer Mikael till del gör de det på ett sätt som i alla steg är högst osannolikt. Intrigen i böckerna är bitvis genialt utmejslad och allt kan naturligtvis inte hinnas med på lite mer än två timmar, men något bättre än de nödlösningar som ibland används borde kunna ha åstadkommits.

Trots bristerna är "Flickan som lekte med elden" lovande inför del tre.