Michael Peterson hade en bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar. Ändå blev han känd som en bråkstake i skolan, som tydligen inte drog sig för att kasta en bänk över sin lärare. Han tog första bästa jobb som ung vuxen, i en fish n' chips-butik där han också träffade blivande hustrun Irene. Sedan bär det av, efter ett rätt misslyckat postrån, åker han in på sju år och gör fängelsepersonalens liv till ett helvete. Han bits, slåss som en vilde, klär gärna av sig naken och smetar in sig med färg, salvor och annat slemmigt han kan hitta. Och som fighter tar han sig ett nytt namn; Charles Bronson, efter actionskådespelaren.

Han slipper ut men gör sig skyldig till ett nytt rån och åker in igen. Det blir 34 år varav 30 i en isolerad cell - och han sitter fortfarande inne. Här gör vi en djupdykning i våld, en stilstudie om man så vill. De emellanåt rätt magstarka scenerna kryddas med intressant mellansnack där Bronson agerar inför en teaterpublik. Det är rappt och obehagligt, speciellt det klipp där man målat skådespelarens ansikte så att ena halvan representerar en sjuksköterska/mentalvården och den andra Bronson. Där resonerar han med sig själv om hur han ska göra för att slippa undan psyket dit han förpassats ett tag. Kanske ska han mörda en man? Eller åtminstone ett mordförsök? Underligt nog friskförklaras han och placeras återigen i fängelset.

Tom Hardy som gör Bronson är alldeles lysande; hela hans kroppsspråk signalerar ilska och hans vansinniga blick är obetalbar. Men jag för min del kan inte sluta tänka på om det här är någon slags hyllning till galenskapen eller... ja något annat. En av filmens producenter berättar i en intervju med The Times att Bronson själv var nöjd med manuset. Han sa också att han inte kunde förstå hur Bronson fortfarande kan sitta inne och att han inte skulle ha något emot att ha honom boende hos sig. Ännu mer intressant är att producenternas intention var att gå till botten med varför Bronson blev som han blev. Förklaringen i The Times artikel är helt enkelt att han hamnade i fel kretsar. Detta märker man inte speciellt mycket av i filmen, tyvärr. Man går inte djupare in på vad som eldar på den där hatglöden i Bronsons ögon. Eller ska jag kanske nöja mig med öppningsfraserna: "jag har alltid velat bli berömd, men jag kan fan inte sjunga eller agera..."

Filmen är snyggt gjord, från tempot till musiken som understryker den absurda stämningen. Kan dock inte hjälpa att jag känner mig lätt illamående när jag går ut från biografen. Men Bronson fick åtminstone som han ville, var han inte känd innan så blir han det nu.