Golden age of Hollywood & Nazimova

Det började med att jag såg Kameliadamen, sen öppnade sig en värld av film och kulturhistoria. Kameliadamen med Greta Garbo spelades in 1936, baserad på Dumas La Travia och inspiration för Moulin Rouge. Men en tidigare version spelades in 1921, en stumfilm med den tidens stjärnor Rudolph Valentino och Alla Nazimova. Jag var säker på att jag hört namnet förut, förmodligen för att jag är smått besatt av Hollywoods Golden Age-historia. Nazimova var en rysk lesbisk excentriker som vid höjden av sin karriär byggde The Garden of Allah. Ett spanskinspirerat storgods på Sunset Boulevard där hon började bygga bungalows runtomkring och anlägga pool och restaurang. Det började gå dåligt ganska snart och hon var tvungen att sälja anlägnningen och bli en av hyresgästerna i en av stugorna. Det här blev dock ett tillhåll för allsköns spännande människor, Gloria Swanson, Greta Garbo, John Barrymore, Clara Bow, Buster Keaton, Ramon Navarro, bröderna Marx, Ava Gardner, Errol Flynn, Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Ernest Hemingway, Lillian Hellman, Joe E. Lewis, Artie Shaw, Marlene Dietrich, George Kaufman, Laurence Olivier. Stället var ett tillhåll för hedonism, spriten flödade under förbudsåren och det var tydligen vid poolen, som Nazimova format efter Svarta Havet för att påminne henne om sitt hemland, som Marilyn Monroe upptäcktes. F Scott Fitzgerald bodde här under en tid och skrev här sin sista och ofullständiga bok, The Last Tychoon.

Garden of Allah låg mitt i händelsernas centrum, mitt emellan alla inneklubbar som Ciro’s och Schwab's Drugstore, apoteket där Joe Gillis, huvudkaraktären i Sunset Boulevard träffade sina vänner. För Gloria Swansons stora roll var direkt baserad på Nazimova, den stora stumfilmsstjärnan som levde i det förflutna.På 50-talet hade Garden of Allah förlorat all sin charm, stjärnorna var borta och stället hade dragit till sig fel sorts folk. 1959 revs byggnaden och gav kanske senare upphov till Joni Mitchells sång Big Yellow Cab, ”Paved paradise to put up a parking lot”. På platsen finns nu ett köpcentrum med en McDonalds.

Varulvar är en skapelse av Stephenie Meyer

Hör upp. Vi har en rättelse att lägga till i våra historieböcker. Det har uppenbarligen blivit fel. Det är så att varulvar är inte alls en mytologisk hårig vild varelse vars etymologi går många tusen år tillbaka i den mänskliga historien. Det är istället så att varulven skapades någonstans runt det helgade året 2003 av en mormonsk författare från USAs mellanvästern. Varulven är inte alls en best utan tar skepnad av en renrakad tonårskille som käkat proteinpulver och tillbringat större delen av sin dag på gymmet. Läs beviset här.

Dokumentärer i kvadrat

SVT har presenterat sitt dokumentärutbud för det kommande året och det är smått fantastsikt. Det här är ett axplock: Videocracy, The Cove, Man on Wire, Grizzly Man, Bananas. Många prisbelönta och mycket intressanta val. Ser fram emot en hel del kvällar framför TVn. De går under den nya vinjetten Dox och startar 30 mars. 

Chic Flics

Just nu ligger det en mycket rekommenderbar dokumentär på SVTplay. From Weepies to Chic Flics som på svenska lite tråkigt får heta Tjejer på bio. Den detaljer hur kvinnor porträtteras på film från filmens början tills nu. Det är intressant att se ett akademiskt perspektiv på till exempel de filmer som kom ut efter andra världskriget då temat ofta var att hemmet var den rätt platsen för kvinnan, att arbete var farligt och jobbigt och att kärleken och familjen var det viktigaste. Det speglade männens rädsla att kvinnorna som börjat arbeta under kriget skulle vilja ha mer friheter. 

En annan intressant notering var något Nora Ephron sa om att de oftast endimensionella kvinnokaraktärer vi ser på bio nu inte är ett resultat av sexism utan av ekonomin. Filmbolagen är så rädda/insnöade på att få maximal vinst på en film att de bara vill producera saker som når de allra största massan. Det är oerhört svårt att göra en film måste klassificeras som barnförbjuden. Påminner mig om en annan bra dokumentär, This Film Is Not Yet Rated om den amerikanska klassificeringspanelen. Medlemmarna är hemliga och ger inga motiveringar till hur de klassificerar. Ofta klipps det hej vilt i scener där kvinnors njutning eller, enligt den kristna högern, omoraliska sidor visas medans övervåld är ok så länge inget realistiskt lidande eller blod visas.  

Johnny Eck, halvpojken

Häromkvällen såg jag Freaks. Regissören Tod Browning hade rönt enorma framgångar i Hollywood med Dracula 1931 och hade innan dess circa 50 filmer på sitt CV. Han fick manuset till Freaks som var omartbetat från en novell, och älskade det. Studion MGM lät honom genomföra projektet, antagligen enbart på grund av hans goda rykte. Filmen utspelar sig bakom scenerna på en kringresande cirkus där traditionella cirkusartister delar scen med ”freaks”, deformerade människor som visades upp i syfte att chockera, även om de flesta av dem hade inövade cirkusrutiner de genomförde.

Trapetsdansösen Cleopatra fångar intresset hos dvärgen Hans och spelar med när hon får reda på att han har en avsevärd förmögenhet. Filmen introducerar en galleri av fantastiska karaktärer, personer som vid tidpunkten då det ännu var socialt acceptabelt att ställa ut funktionshindrade människor som zoodjur, faktiskt försörjde sig på cirkusarbete.

Många av dem levde med så grova handikapp att man förundras av det faktum att de ens lever, än mindre att de levde långa liv där de var i konstant arbete. Det visade sig svårt att hitta den kvinnliga huvudrollen, Myrna Loy var påtänkt men bönade och bad sin agent att få slippa göra filmen då manuset fick henne att må illa. Filmen fick premiär 1932 med taglinen ”Can a full grown woman truly love a MIDGET?” men fick knappt någon publik innan den totalförbjöds i 30 år då den var mogen för världen, men den belades då med en X-märkning. Vilken gåva att filmen överhuvudtaget blev gjord och återfinns nu som tidsdokument för oss, att de underbara karaktärerna fått bli notoriska. I denna makabra grupp var det en person som stod ut för mig, Johnny Eck. Någon sa att om man satt honom bakom ett skrivbord hade han sett ut som en nyhetsankare eller en fotomodell. Man grips direkt av hans oerhört karismatiska och vackra ansikte innan man tittar neråt och inser att han tar slut någonstans vid midjan. Han kallades Half-boy och föddes helt frisk tillsammans med en tvillingbror i Baltimore 1911. Han var stark och tog sig fram helt obehindrat enbart på sina armar. Han började tidigt jobba på cirkusar och freak shows. Bland annat genomförde han med sin bror det ultimata såga-man-itu-tricket. Brodern lade sig i lådan som sedan sågades itu. Han bydde plats med Johnny som lade sig i den övre lådan och en dvärg som förklädd i ett par långa byxor i den nedre. Sedan hoppade de båda ur och Johnny började jaga sina ben samtidigt som publiken skrek av förskräckelse.

Trots det spott och spe som dessa fantastiska ovanliga människor utsattes för så verkade han vara en alltigenom lycklig och positiv människa. Det finns många sköna citat från honom, som till exempel: ”Why would I want legs? Then I'd have pants to press." Och "What can you do that I can't do, except tread water?"

Tod Brownings karriär var slut efter Freaks och han slutade sitt liv som enstöring.  

Johnny Eck arbetade livet ut, han blev en oerhört duktig målare och bodde i Baltimore fram till sin död 1991. Ända sedan 90-talet har det varit tal om en film om Johnny Eck, det är främst Leonardo Di Caprio som försökt driva projektet. Nu verkar det som att något är på väg, Living Half-Boy ska enligt IMDB ha premiär nästa år.

Till slut finns det även en historia om den genialiska författaren F. Scott Fitzgerald. Han jobbade på MGM som manusförfattare samtidigt som Freaks spelades in. Han kände sig aldrig hemma hos Hollywoods gliterati så han brukade tillbringa sin lunchtimme med cirkusfreaken.