Indiana Jones 2008. Och äventyret som vi får följa utspelar sig 1957. Det har gått några år - Indy har blivit betydligt äldre - men äventyrslusten finns definitivt kvar. Hastigt och lustigt kastas vi således in i ett äventyr med en mystisk kristalldödskalle i epicentrum. Den guppiga färden går via Nevadas öken, colleget där Dr. Jones ännu föreläser, och slutligen till Amazonas djupa och outforskade djungler.

Och så långt är all precis som det ska. Actionscenerna är underhållande och fartfyllda, skurkarna är ryssar med knagglig engelska. Men det blir också tydligt att alla har blivit äldre. Inte bara Harrison Ford och Steven Spielberg, utan även jag. När jag såg de första Indiana Jones-filmerna var jag bara barnet, nu är jag inte längre det. Och det blir jag väldigt medveten om, då ingenting känns riktigt! Inte skurkarnas kulor, inte förevändningen för Indy att ännu en gång riskera sitt liv för att jaga en försvunnen skatt, osv, osv. Men trots alla dessa inten så gillar jag ändå filmen. Det är bara att sluta tänka och hänga med på resan. För det är en grymt påkostad matinéfilm vi bjuds på. Den perfekta familjefilmen där allt är precis lagom spännande, och ingenting överhuvudtaget är på riktigt.

För oss som känner Indy sedan tidigare finns många sköna passningar till de första filmerna. Och visst känner man ingen Spielbergs berättarstil och utstuderade hantverk. Ändå har jag svårt att skaka av mig den där känslan av att när det gamla Indy-gänget nu åter samlats, så är de i kärntruppen lite för gamla eller lite för bekväma för att orka göra ett riktigt bra jobb. Ändå håller jag det som högst troligt att vi kommer få se mer Henry Jones på bioduken. Och jag ser faktiskt fram emot det!