Vi får möta Karl Persson, 22 år och bosatt i Svedala, Skåne, med en stor passion för skapandet, Mozart och typ allt som gör livet gott. Under dokumentärens fana får vi följa Karl under två år, med regissören och bildläraren Christina Erman Wideberg som ledsagare, fram till filmens målsnöre, Karls 23-årsdag och en vernissage på ett litet galleri i Malmö .

Vi möter familj och vänner, följer Karl i sitt skapande, samt ser kreativitet i kontrast till en tung vardag kantad med allt vad quadrupeldiagnosen epilepsi, autism, Asperger och Tourettes innebär.

Men vad vill oss då denna dokumentär ...egentligen? Med tafatta feelgood undertoner i förgrunden känns det som om Erman Widerberg balanserar mellan en skildring som stämplar Karl ömsom "kuf" ömsom "annorlunda geni". Det är en stor skillnad mellan de två och det får en att skruva på sig i biostolen. Kärnan av vad som finns bakom denna person tangeras bara flyktigt och en oavsiktlig cynism, som präglat mången svensk dokumentär tidigare, träder fram. Karl Persson blir ingen man känner för, utan enbart en "konstig typ" och all kontakt med honom undermineras vidare av filmens flackande mellan yta och djup.

Med sådana motsättningar är det inte konstigt att "Bomber och Granater..." liksom trevar efter publiken, vill någonting, men är oförmögen att sträcka ut handen hela vägen. Trots denna problematik står man absolut inte helt oberörd. Vissa scener är väldigt vackra och eftertänksamma, men sjunker sedan mest bara undan.

Följaktligen blir det en halvhjärtad lovsång jag får sjunga, och det kanske inte är någon lovsång alls?