– Peter lever ett gott liv, han är en förebild för många och ska ta över sin pappas företag och trivs bra med sin fru. Så åker han spårvagn och möter plötsligt Nassims blick, och en människa som får hela hans värld att tumla runt. Allt som han trodde var självklart vänds plötsligt uppochner. Han möter kärleken helt enkelt, säger regissören Susanna Edwards.

Filmen handlar också om Peters dilemma att ta steget ut och bejaka sig själv och den nya kärleken. För hans släkt och nära vänner är det helt tabubelagt och oacceptabelt.

Peter har lätt för att acceptera att han är homosexuell?

– Han är ganska mogen för det, men priset blir högt. Vad jag också tycker är intressant är att när man träffar den stora kärleken och sitter med paradiset i sitt knä är det ändå inte alltid så lätt att leva tillsammans. I början försöker Peter tämja Nassim, dömer honom på olika sätt och försöker få bort allt det som gjorde att han började älska den här personen.

Peters pappa kan inte alls acceptera att sonen är homosexuell. Är det ofta så i verkligheten eller överdrivs det i filmen?

– För många är det så här, vad jag har hört. Det finns också många som aldrig fullt ut berättar för sina föräldrar. Sedan finns det åtskilliga som berättat för sina föräldrar, så tar det tio minuter att hämta sig och sedan är allt jättefint. Det finns alla sorter.

Peter blir dessutom isolerad från samhället, han tappar nästan alla sina gamla kontakter. Vad vill du visa med det?

– Att priset var högt, men att det var värt det. Det här är en och en halv timmas drama, tyvärr kan man inte visa alla bitar av verkligheten. Den är ju mycket mer mångfacetterad än så.

Tror du att Keillers park kommer att provocera publiken?

– Ja och nej. Det är fortfarande är känsligt för en hel del människor. Jag hoppas att Brokeback mountain har öppnat vissa dörrar, genom att det är en stor Hollywood-film. Men för många tror jag att det är en del av verkligheten som vi lever i.

– Min pappa, som är 76 år, har sett filmen. "Homosexualitet har inte varit en enkel sak, det är inte helt naturligt för mig. Så såg jag din film och upptäckte att det är ju bara kärlek och den kan man inte förneka", sade han. Jag hoppas att fler, likt min pappa, kan bli lite avväpnade av att se filmen.

Det här är första delen av en filmtrilogi?

– Den här trilogin ska jag göra, men än så länge är det mest idéer i mitt huvud. Jag tänkte fortsätta att utforska kärlekens mysterier i en andra del där jag utgår från flatvärlden. Den ska inte handla så mycket om problematiken i förhållande till den heterosexuella världen utan ha flatvärlden som utgångspunkt, så att heterovärlden är den som blir konstig. Det vore så otroligt häftigt att lyckas med den perspektivförskjutningen. Jag tror också att det skulle vara väldigt kul för alla heterosexuella att se sig själva ur det perspektivet.

Hur kändes det att göra din första spelfilm?

– Jag har haft siktet inställt på att göra spelfilm ändå sedan jag slutade Dramatiska institutet för 15 år sedan. Jag har haft projekt på gång hela tiden, men inte lyckats få dem finansierade förrän det här. Det har varit en uppdämd önskan och längtan – och äntligen få ta ut svängarna känslomässigt. Det är som att leka gud, man skapar sitt eget universum. Det har gett blodad tand, avslutar Susanna Edwards.

Bilder från denna artikel

•