Uppståndelsen gäller den avdelning som festivalen kallat "SINema". Åtta filmer, varav fem dokumentärer, två porrfilmer med förmodat kvinnlig inriktning, samt ett drama med närgångna erotiska inslag.

Natten mellan lördag och söndag under festivalens första helg visades tre av dessa filmer plus ytterligare två som inte ingick i SINema som ett sammanhållet nattbiopass. Filmnatten inleddes med den omtalade dokumentären "Sex, The Annabel Chong Story". Utanför biografen Olympia stod ett trettiotal så kallade anarkafeminister och blockerade ingången med en banderoll och en mänsklig mur. De som betalat för biljetter till nattens fem filmer och försökte ta sig förbi huliganerna möttes av knuffar, sparkar, hot om våld och diverse smädelser. På ett flygblad som anarkafeministerna delade ut stod det att läsa att alla som ser pornografi är ansvariga för de övergrepp som kvinnor utsätts för. "Pornografi är sexuellt våld mot kvinnor och flickor," löd slagorden.

På frågan om biografockupanterna om de hade sett dokumentären i fråga svarade de flesta nekande, men en av dem påstod sig faktiskt ha sett den och menade att den var "avskyvärd" Märkligt med tanke på att filmen hade svensk premiär i samband med denna visning, alltså måste de ha sett filmen utomlands. Att försöka resonera kring demokrati och yttrandefrihet med demonstranterna (varav en var märkbart påverkad av narkotika -- lämpligt när man ska ut och demonstrera) var lönlöst, de antingen svarade med argumentet att "våldtäkt inte heller är demokratiskt", eller genom att helt enkelt vända på klacken. Så mycket för den öppna diskussionen.

Efter ett tag släppte polisen in publiken bakvägen, och så kunde vi själva ta ställning till dokumentären och de andra filmerna. Vad gäller "The Annabel Chong story" så var den en tragisk skildring av den unga kvinnan Grace Quek som gått från framgångsrik universitetsstudent med medelklassbakgrund till porrskådis med artistnamnet Annabel Chong. Hon framställdes som tidvis helt hysterisk, överspänt exhibitionistisk och tidvis djupt neurotisk och självmordsbenägen.

Nattens andra film var "Un Copo de Cólera" ("A Cup Of Rage"), ett brasilianskt existensiellt drama med erotiska inslag. Filmen bestod av cirka tio minuters samlag ur konstnärliga vinklar följt av en dryg timmes skrikande gräl. Film nummer tre var "Hard", en blodig thriller uppbyggd som en snutfilm enligt formulär 1A, komplett med detaljer som att huvudpersonen blir avstängd från sin mordutredning, men fortsätter ändå på eget bevåg. Det enda ovanliga med filmen var att huvudpersonen var homosexuell. Hans försök att dölja detta för sina poliskollegor, och hans kopplingar till den homosexuelle seriemördare han jagade gav för all del filmen en ovanlig komplikation, men det var ju definitivt ingen porrfilm.

Den fjärde filmen var "Entre Las Piernas" ("Between Your Legs"), en spansk film i Almodovars anda om två personer som möter varandra på en Anonyma Alkoholister-liknande supportgrupp för sexmissbrukare. De dras in i en härva av otrohet, mord och mystik. Filmen var en thriller eller drama med mörka sexuella undertoner, men inte heller denna hade med porr att göra på något sätt.

Nattens sista film var "Beefcake," en dramadokumentär om en man som fotograferade lättklädda och nakna unga manliga muskelknuttar på femtiotalet. Autentiska bilder varvades med intervjuer med några av de ynglingar, numera äldre herrar, som varit inblandade, samt nyinspelade dramatiseringar av dåtidens händelser. Extremt lite erotik för att vara en erotisk filmnatt med den typen av uppmärksamhet, alltså. "Kvinnoförtrycket" lyste med sin frånvaro utöver den tragiska dokumentära skildringen i Annabel Chong Story.

Aktionen utanför bion kändes extremt poänglös.