Det här är en långfilmsdebut från Kristina Humle (även manus), och hon har faktiskt lyckas ganska bra med att skildra det där mitt-i-emellan-tillståndet som är de äldre tonåren. Huvudrollen spelas av en nykomling också - Henna Ohranen. Hon gör ett imponerande jobb, kameran älskar henne och hon känns som ett riktigt fynd.

Filmens miljö och handling känns igen. Det rör sig om svensk småstad. 19-åriga Minna längtar bort, till Stockholm. Hon och bästa vännen gör sitt bästa för att underhålla sig i det lilla samhället, givetvis i form av killar och fester. Det som ändå gör att Krama mig skiljer sig, och som gör att jag tittar lite nogare, är att det här inte är en historia om en vild tonårstjej vars fritid består av sex, sprit och en vilja att knarka bort sin uttråkan. Minna är en tyst och känslig tjej som mer observerar och funderar kring livet, än letar igenom föräldrarnas medicinskåp efter tillfällig eskapism.

Det känns underbart att någon velat skildra tonåren ur en intelligent persons perspektiv. Det är en tid där man på många sätt bestämmer vilken person man ska vara resten av livet, men skildras tyvärr ofta som en okomplicerad period av festande innan verkligheten börjar. Längtan efter kärlek hos Minna är något väldigt konkret men också lågmält. Tempot i Krama mig är också ganska långsamt - men det blir aldrig tråkigt, utan speglar huvudpersonens tillstånd.

Givetvis finns det brister i Krama mig - spelet och dialogen kan kännas lite väl tillrättalagda ibland. Det är svårt att fånga hur ungdomar verkligen pratar med varandra, det vet vi redan och Krama mig är ingen Larry Clark-film. Det är dock inte sämre än vad vi är vana vid från svenska ungdomsfilmer. Något irriterad blev jag också på slutet där Minna till slut blir lycklig genom att hitta en kille - borde inte en tjej som hon klara sig lika bra själv i stora världen?

Trots detta är Krama mig klart sevärd. Det är en intressant och annorlunda tonårsfilm, både för kids och för oss lite äldre, som bjuder på både roliga och tänkvärda ögonblick.