Direkt efter Berlinbesöket ska Mikael Persbrandt börja spela in nästa projekt. Det är en dramaserie för TV4, ”Oskyldigt dömd”. Han åker direkt till filmstudion från flygplatsen.

- Det blir lite trevligt jobb på hemmaplan, men jag tror inte att vi kommer att åka till Berlin med den...

Vad var det som fick dig att göra ”Himlens hjärta”?

- Det var så enkelt att det var ett jävla bra manus. Och jag har sagt till Simon (Staho), redan efter ”Dag & Natt” tror jag, att jag är med vad fan du än gör. Han är begåvad, vi gör en intressant resa ihop han och jag.

Varför fungerar ni så bra ihop?

- Jag får ju väldigt olika roller. Alla de här tre rollerna, eller fyra med den här lilla i ”Nu”, är ju vitt forskellige, tycker jag. Jag får jobba med register som inte så många andra regissörer i Sverige tillgodoser mig med. Simon är intresserad av det här som sker mellan människor, inte vilken bil som exploderar. När vi ändå inte har råd att göra några snygga explosioner, då är det bättre att koncentrera sig på det som sker ögonblicket innan, emellan människor. Det är inte så många regissörer som har det intresset, eller den förmågan. Auteur-regissörerna, de är väldigt sällsynta.

Av de filmer ni har gjort tillsammans, vilken var den mest krävande rollen för dig?

- ”Bang bang (orangutang)” kanske. ”Dag & Natt” kan man kanske tro, som var så mörk och deppig, men ”Bang bang” var jobbig på det sättet att jag var så mobbad hela tiden.

Mobbad?

- Rollen var så mobbad och då blir man själv lite mobbad under hela inspelningen. Du vet, en hel dag och Fares Fares sitter och spottar på en, tagning efter tagning efter tagning. Så säger de ”en till”, och så ska man vända upp ansiktet och han ska förnedra en igen. Det tar på psyket. Men alla Simons filmer blir jag väldigt trött av. Man går in i dem på djupet, det är en resa som man blir utmattad av.

- Jag blev olika trött av filmerna. Det var jobbigt att leva i det här dödsriket som i ”Dag & Natt”. Det var påfrestande att göra den här sista (Himlens hjärta), för att den är så mycket mer allmängiltig. Den handlar inte om ett omedelbart självmord, eller är den expressionistiska undergångssaga som ”Bang, bang” var. Men historien är djupt igenkännbar för de flesta som har levt några år. Då börjar man reflektera över sitt eget vara och använder från sina egna erfarenheter. Det blir man trött av.

Om vi går tillbaka lite till ”Bang bang”. Vad tycker du om att spela en ”underdog”, är det något som du lockas av, även om det är jobbigt?

- Ja, jag tycker det är intressant. Det är intressant att spela alla som råkar ut för någonting, som har en emotionell resa. Det är jävligt välgörande helt enkelt. Om det sen är underdogen, härskaren eller uppkomlingen som går under ... bara det är en resa i det, som kan vara fysisk eller psykisk. Ett praktexempel är ju James Deans ”Jätten”, där han jobbar sig upp från längst ned på botten och får sin egen oljekälla. Sedan gör han toppkarriär, men slutar som försupen, ensam människa. Dean var bara 22 bast eller något när han gjorde den. Fantastiskt.

Satsar du helhjärtat på film och tv nu, eller kommer vi att få se dig på någon teaterscen framöver?

- Jag vill inte vara fastanställd på någon teater, det passar inte mig, jag har inte tid med det. Jag har några erbjudanden på film i höst, men jag avvaktar med dem, det är inte klart ännu. Jag väntar också på om det kommer något mer intressant. För ett par månader sedan gjorde jag klar en grej här i Tyskland, som är underhållande tv. Det är inte mycket mer än ”Beck” med lite större budget. ”The Godmother”, heter den.

Spelar du på tyska?

- Jag spelar på engelska, och så dubbar de mig. Det har de ju gjort i alla år. Jag har nog samma kille som har dubbat mig hela tiden. Han har det där som jag har...

- Men jag ska in på teatern sent i höst och börja repa. Det blir ”I väntan på Godot” av Beckett med Tommy Berggren. Jag ska spela mot Johan Rabeus och troligen Peter Andersson. Det är en pjäs jag ser fram emot.

Hur ser du på din skådespelarkarriär?

- Jag har jobbat mig upp under många år och blivit satt på någon liten pedestal, eller hoppat upp själv kanske. Nu måste jag leta efter det som fick mig att börja med det här jobbet, för samma motor går det inte att fortsätta med, det där att jag vill ha mer och mer och mer. Jag vill försöka hitta varför jag började. Helt enkelt få tag i lusten kring varje projekt. Även om det är enkla, breda, underhållande projekt så kan det finnas lust i det. Som Stellan (Skarsgård) sa: ”Det är inte så jävla dumt att vara hajmat emellanåt”. Jag skulle ju inte orka göra fem-sex Simon Staho-rullar om året. Då skulle man nog bli galen.

Kan du tänka dig att åka till USA, och göra film där?

- Ja, absolut. Det är inte primärt, men det är klart att ska man göra det, kan man göra det där. Jag tycker att de är jävligt duktiga på att göra thrillers nu, Jason Bourne-rullarna är riktigt bra. Så om man kan få privilegiet att köra ett skiftesbruk mellan det vi kallar ”artmovies” och lite svårare uppsättningar på teatern och sedan lite mer underhållande, lättare grejer emellanåt. Det tycker jag är det ultimata för mig.

- Sedan kanske det blir så med åren att jag bara gör det där som känns riktigt nödvändigt. Då åker naturligtvis det underhållande på arslet, för det är inte så underhållande för mig, det är mer en avslappningsperiod där jag kan sortera lite grejer och bara gå till jobbet. Det passar bra med familjeliv i Stockholm en säsong, och sedan åka till Trollhättan och ha fyra ”hell weeks” med Simon.

Är det svårt att välja bland alla de roller du blir erbjuden?

- Jag känner mig jävligt privilegierad, det är väl snarare att jag ska säga nej till lite mer grejer och inte tacka ja till varje dans jag blir uppbjuden till. Det där kommer sig ur att skådespelare är ett släkte som från början står längs kanterna på dansbanan och bara väntar på att bli uppbjudna. När någon säger ”Får jag lov” blir vi så jävla glada och springer upp och dansar med vem fan som helst. Efteråt tänker man ”den där borde jag kanske inte ha dansat med”, säger Mikael Persbrandt.

Läs även vår intervju med Simon Staho och Lena Endre om Himlens hjärta - Klicka här!

Bilder från denna artikel

•