Long time, no see...

Ja, nu har sommaren äntligen kommit med stormsteg och hettan gassar över Stockholms gator som ett nordiskt Sahara. Inte de ideala förhållandena för bloggande alltså, då känns det mer givande att fylla dagarna med bad, sol och kalla drycker. Nu har det iofs inte blivit mycket bad för min del, anar att jag kan vara en sådan där badkruka. Men det ska det bli ändring på, när solen bränner som mest känns ett svalkande bad nästan oundvikligt. Det har av ovan nämnda skäl inte blivit mycket film i sommar, kan dock bara rekommendera Scott Coopers "Crazy Heart" om den försupne countryartisten Bad Blake, som söker svar och lindring i whiskyflaskan men istället finner den i den vackra Jeannie(Maggie Gyllenhaal). Romansen mellan huvudkaraktärerna känns lite konstlad och overklig. Varför skulle denna intelligenta unga kvinna bli förälskad i en överlag osympatisk, svettig gammal alkis som reser land och rike runt i en skrotig gammal Cheva och spelar på bowlinghallar. Kärleken mellan de två förblir lite diffus, men det kanske är preics så kärleken känns ibland. Musiken är fantastisk, av b.la. T-Bone Burnett, och i synnerhet låten" The Weary Kind" framförd av Ryan Bingham.

Såg även "Shutter Island", Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes bok " Patient 67". Historien om Teddy Daniels( DiCaprio), en traumatiserad och ärrad krigsveteran och numera polis som ska utreda försvinnandet av en patient från det ökända mentalsjkuhuset Shutter Island. När Daniels börjar nysta upp de mörka hemligheterna som sjukhuset gömmer, så tvingas han ifrågasätta allt han tror sig veta om sig själv och människorna han älskar. Heltklart sevärd, även om jag dock inte var överförtjust i klippningen och bildspråket, men Scorsese är Scorsese och han vet hur man skapar dramatik och spänning.

Annars så har jag besökt London en sväng med tjejen, det var ytterst trivsamt och London är verkligen inte Kansas. Jag har aldrig besökt en större och mer hektisk stad, och min milda agorafobia till trots njöt jag verkligen under tiden där. Speciellt trevligt var Camden Town, Brick Lane( om man gillar alternativa och smått pretentiösa aktiviteter) samt London Film Museum. Såg där utställningar om Chaplin och Harryhausen b.la. och tog riktiga "sucker" turist bilder med C3PO och R2D2i Star Wars rummet. 10£ för två bilder kan kännas dyrt, men helt klart värt.

Annars så ska jag börja på Stockholms Filmskola till hösten, något som känns både spännande och jävligt nervöst. Jag ska läsa Filmproduktion i 1 år, till en början, sedan får vi se. Men det känns helt klart som rätt sak att göra och sen får vi se vad det leder till. Kanske ser ni mig på Oscarsgalan fejkleendes med James Cameron och Sean Penn iklädd smoking och topphat. Vem vet?

På återseende

Once were warriors

Tja!Nu har jag varit tillbaka från Indien i en vecka. Omställningen har gått ganska smidigt, kan bero på vädergudarna har välsignat Uppsala med bra väder. Men färgen börjar försvinna, jag går snabbt från pepparkaka brun till en mer grådaskig ton. Man går liksom igenom fyra nyanser av brunt( hö hö hö)Men det blev inte mycket film där borta i Bollywood-land, det enda jag såg var en utomhus som visade en flummig, new-age dokumentär om hur världen kommer se ut 2013, och hur vi alla måste omfamna moder jord och återkoppla med henne. Ja, det var väldigt pretentiöst och högtravande men den var ändå inspirerande på sitt sätt och omgivningen skadade ju inte, bio på stranden 1 30 gradig värme med en öl i tassen. Det slår ett dassigt Rigoletto any day…Men nu till anledningen att jag skriver.. Jag har ikväll haft nöjet att se den nyzeeländska filmen “ Once Were Warriors”(1994), en oerhört gripande film om fattigdom, alkoholism, misshandel och en kvinna som desperat försöker hålla ihop sin familj.Beth Hake(Rena Owen) har fem barn , en gravt alkoholiserad man Jake( Temeura Morrison) och väldigt lite ekonomiskt svängrum. Alla pengar som kommer in går lägger maken på alkohol, hennes söner söker fadersfigurer var de än kan finnas, i kriminalitet och droger finner de gemenskap. Dottern Grace(Mamaengaroa Kerr- Bell) försöker finna sin väg i livet men den bistra verkligheten smyger sig sakta på och en ofattbar tragedi tvingas alla i familjen att omvärdera sig själva och sina liv.Detta är en oerhört hårt, brutal och skrämmande film som inte håller igen i porträtteringen av våld och övergrepp. Men filmens förtjänst, likt Trainspotting t.ex., ligger i att filmen känns som ett nittio minuter lång slag i magen och det är omöjligt att lämnas oberörd. Hur Beth kämpar desperat för att hålla samman allt, trots upprepad misshandel och övergrepp, så vill hon se det fina i Jake. Men ett liv präglat av alkohol och våld har sedan länge tvättat bort all form av medmänsklighet hos honom. Denna film ska man se inte bara för den gripande historien om en fattig familj som försöker överleva mot alla odds, det fantastiska skådespeleriet utan även för kvinnoporträtten. Modern och dottern väljer olika sätt att handskas med helvetet de lever i, men kärleken de emellan lyser ändå igenom.

Det känns även som regissören Lee Tamahori har en egen uppgörelse med sina rötter, hur den uråldriga kulturen och värderingarna som var betingade med den, sakta suddas ut i en värld som är allt annat än heroisk och nobel. Den är snarare kall, smutsig och oförlåande.

Om du blandar Almodovar med Danny Boyle i ett post-maorisk, nergånget ,nyzeeländskt ghetto så har du Once Were Warriors. Mycket nöje!Auf Wiedersehen!

India here i come!

Har inte skrivit på ett tag. Har haft mycket att göra i skolan och en utbildning är det viktigaste man kan skaffa sig pågar och pigor. Så det så. Jag har även planerat en liten resa till Indien, närmare bestämt Goa. Har aldrig varit där så det ska bli spännande att se ett nytt land och en kultur som slikjer sig ganska markant ifrån den svenska.

Jag hoppas kunna kombinera sol och bad med lite härlig Bollywood action. Jag har aldrig sett en Bollywood film, vilket är väldigt konstigt då det är en av världens största filmindustrier. Men jag antar att den kulturella klyftan har varit för påtaglig. Jag har alltid haft bilden av sporadiskt dansande indier i epelepsi framkallande miljöer, där grundhistorien är som direkt taget ur ett avsnitt av Glamour. Men jag hoppas att jag har fel, eller snarare så hoppas jag bara på en ny erfarenhet, oavsett hur den ser ut.

इतनी देर( På återseende på hindi)

Random, R-r-r-r-random...

Igår var jag uttråkad och bestämde mig att se på några filmer som inte krävde så mycket hjärnaktivitet. Vad kan då vara bättre än en college-film och en zombie-komedi/parodi?

Van Wilder handlar om en den evige studenten Van Wilder( Ryan Reynolds), som har studerat på college i 7 år men inte direkt har något att visa upp som resultat, förutom möjliga leverskador och förmodade könssjukdomar. Men så drar hans pappa in pengaflödet och den söte men skeptiske journalisten Gwen(Tyra Reid) får i uppdrag av sin redaktör att skriva en artikel om Van då han är något av en legend på skolan. Tycke uppstår, men otrevliga pojkvänner och oförstående föräldrar står i vägen. Sedan kan ni nästan räkna ut vad som händer, moralkakan är bakad med extra mycket smör i denna..

Den är hjärndöd, smårolig( som att alla skådisarna är 30+) och har alla element som utgör denna genre. Sex, kiss och bajs, fest och mer sex. Har man sett en har man sett alla, förutom kanske American Pie so jag tycker har lite mer bakom pannbenet. Men bara lite.

Efter denna kände jag för lite zombie slakt, så jag drog på Zombieland, en film som kretsar kring fyra överlevare av ett virus som har gjort i stort sett hela världen till zombies. Woody Harrelson gör en strålande insats som den Twinkie och vapentokiga hillbillyn Tallahassee( de kallar sig för staden de kommer ifrån för att undvika för nära relationer) som hatar zombies och gillar att visa det. Colombus( Jesse Eisenberg) är en kopia av Michael Cera(Superbad), med sina plåthjärta och spastiska manèr. Men han är rolig. Wichita(Emma Stone) och Little Rock(Abigail Breslin) är riktiga lurendrejare till systrar som först lurar herrarna, men sedan uppstår vänskap och till och med kärlek. På deras väg genom landet inträffar en rad komiska situationer, blandat med stunder av seriös reflektion om världen och livet i allmänhet.

Den är smart, visuellt slående med massa blod och häftiga kameralösningar, men mest är den väldigt rolig och skratten duggar tätt.

Rekommenderas för både zombiefans och noviser inom genren, då den även tipsar om strategier och knep för att överleva en apokalyptisk zombieattack.

I Love you Philip Morris

När jag för första gången sedan Avatar  kom iväg för att kolla på bio så fick denna lilla pärla äran att förgylla min måndagskväll. Jag hade inte hört så mycket om filmen, förutom att Jim Carrey och Ewan Mcgregor spelade ett homosexuellt par som scammar en massa människor på pengar. Men den handlar om så mycket mer än så..

Filmen är baserad på den sanna historien om Steven Russel,  en man som levde det perfekta småstadslivet med fru, barn och aktivt arbete i den lokala kyrkan. Men så en dag bestämmer han sig för att sluta leva en lögn, han kommer ut som homosexuell och lämnar sin familj för att ge sig ut på en resa som innehåller sex, lögn, kärlek, brott och pengar. Något som oundvikligen landar honom i fängelset. Väl där träffar han den blyga och genomgode Philip Morris( Ewan McGregor) och de inleder en passionerad kärlekshistoria som verkar övervinna den råa brutaliteten i fängelset.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor levererar imponerande prestationer, från olika sidor av spektrat. McGregor är fantastisk som lättlurad, försynt, blåögd optimist med en odödlig tro på kärleken. Carrey å andra sidan spelar en plågad själ, som aldrig fått utrymme att vara sig, aldrig kommit på vem han ÄR, vilket har resulterat i ett behov av att hela tiden anta nya roller, som i ett led av självutforskning. Steven luras och svindlas, pengar kommer in men försvinner lika snabbt och någonstans i denna process så blir deras kärlek lidande och Philip blir förkrossad när det kommer fram att de lever en lögn.

Jag ser spår av "den gamla" Jim Carrey ibland, i det karaktäristiska minspelet och rörelsemönstret, men han har nu en gång för alla bevisat att han är mer än clown-byxor, catch-phrases och snubbelhumor. Han har inte övergivit detta, det finns där, men nu är det i balans med den mer seriösa Jim Carrey.

Man kan dra paraleller till andra "con-artist" filmer på senare år, t.ex. Catch Me if You Can(2002) och även i viss mån Ocean´s Eleven- filmerna, som alla handlar om en individ eller grupp som genom att vara sociala kameleonter lyckas lura staten eller privata institutioner på en massa pengar.

Varför sympatiserar man då med dessa människor? De begår brott, lurar oskyldiga människor utan någon som helst hänsyn utan tar det de vill ha. Jag tror att mycket ligger dels i vilken vikt som läggs på karaktärshistoria och uppbyggnad, vilka traumatiska händelser har agerat katalysator för detta beteende. Kan vi relatera till det?

Jag tror även att stora företag är perfekta mål eller "offer" för att framkalla denna sorts sympatier, då många uppfattar företag som stora själlösa, mekaniska ångvältar som pressar på utan en tanke på människorna i och utanför. Man vill se någon, som dig eller mig, stick it to the man, så att säga.

Ett element som gjorde Catch Me if You Can så bra var trovärdigheten i det som visades. Man köpte på något sätt alla galna och vågade saker han gjorde, även om man innnerst inne kanske tvivlade lite. I I love you Philip Morris så gör man inte riktigt det. Filmens snabba berättarstil skapar å ena sidan spänning och puls men lämnar i processen lite osagt. Allting händer väldigt snabbt och ibland känns det som handlingen inte hänger med det filmen vill ha sagt.

Trots lite små skavanker här och där, så är detta en vacker, subtil, underhållande och bitvis gripande historia om kärlek, familj, identitet och viljan att vara de vi älskar till lags. För trots att Steven Russel ljuger, luras och sviker sin omgivning, så gör han det för att han älskar de och vill göra de lyckliga. Ibland går det bara inte som vi tänkt.