The Raid - redemption

Jag bara måste slå ett slag för denna köttmacka deluxe. Alldeles för många slagsmålsscener som spelats in sedan film blev på modet känns trötta och larviga. Man finner sig själv fnittra när hjälten måttar ett slag en halvmeter från skurkens näsa och denne slänger sig värre än en italiensk fotbollsspelare.

Personligen stör jag mig även på filmslagsmål som inte känns. Sluta mesa! skriker jag från soffan, och önskar att hjälten hade hårdare nypor. "The Raid" (2011) är en film som levererar slagsmål. Nu snackar vi hårdingar som har satt på sig sina allra hårdaste handskar.

Storyn lämnar inte mycket utrymme för varken dialog eller tid att tänka. I Indonesiens huvudstad Jakarta har en elak maffiaboss under en längre tid kommit undan rättvisan sittandes högst upp i sitt eget höghus. Polisen har helt enkelt inte vågat gå in. Men nu är det slut med det. Ett SWAT-team ska kämpa sig, som i ett tv-spel, våning för våning upp i huset för att föra skurken Tama Riyadi inför rätta. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. 

Det som följer är, förutom tre-fyra minuter i början, 101 minuters sparkande, knivande, skjutande, skallande, slående, armbågande, knäande och sprängande tokröj. Jag kan till och med gå så långt som att säga att slagsmål på film ALDRIG kommer att kännas lika ballt efter att du sett "The Raid".

P.s. Lyssna efter "The Wilhelm scream" i början av filmen.

James Bond - ett älskvärt svin

När jag var liten (typ 12 bast) kollade jag och en polare igenom alla (då släppta) Bondrullar. Förmodligen var det mycket som vi inte riktigt förstod, tex varför Bond kramades med alla de där tjejerna när han borde vara ute och jaga någon från S.P.E.C.T.R.E. Men vi älskade filmerna. Lättsam action, lagom med mord, lagom med explosioner.

De senaste två veckorna har jag sett om ALLA Bondrullarna (förutom Skyfall...skäms) för att se om jag håller med mitt unga jag om filmernas höga kvalitet.

Det första som slog mig var nostalgivärdet. Att se om de där odödliga scenerna när Bond nästan får kuken bortbränd av en superlaser (Goldfinger), när han springer över ett gäng krokodiler (Live and let die), när Felix (Bonds CIA-polare) får benen uppätna av en haj (Licence to kill) eller den episka slutfighten uppe på Golden gate (A view for a kill).

Det andra som slog mig är att nu fattar jag varför Bond tar paus typ tre gånger i varje film för att kramas med Honeyrider, Tiffany Case, Mary Goodnight, Holly Goodhead, May Day och ett gäng till.

Det tredje som slog mig är att Bond är en riktigt sliskig mansgris som gärna örfilar damer på löpande band. Bond har även ovanan att alltid hålla damerna i handen när det ska flys (typ ur en brinnande byggnad).

För övrigt är titellåten till "The man with the golden gun" skitbra, Strombergs Atlantishus skitsnyggt, den svenska översättningen till "From Russia with love" "Agent 007 ser rött" mycket märklig och Bonds "utklädnad" till japan i "You only live twice" kanske tidernas sämsta.

Min slutgiltiga dom över Bond måste ändå bli att filmerna (trots mycket rasism och sexism) har ett högt underhållningsvärde. 

Flykten från New York

Såg Flykten från New York (1981) i går för kanske tjugonde gången. Fan vad jag älskar denna film. Om du inte har sett den - ladda ner den NU!

Kurt Russel, som den episkt coole Snake Plissken, måste rädda presidenten ur ett framtida (1997) New York, som numera är ett fängelse, inom 24 timmar. Misslyckas han sprängs hans halsartärer och ett tredje världskrig riskerar att utbryta.

Till sin hjälp har han ett maskingevär med jättelång pipa, kastsjärnor och walkie talkie. Men de flesta slår han med knytnävarna.

Den gamla västernhårdingen Lee Van Cleef som den iskalle fängelsedirektören Hauk gör det han ska - är en hårding. Inte för att det är brist på hårdingar i denna rulle. Isaac Hays (som även gör rösten till Chef i South Park) som the Duke, Adrienne Barbeau som Maggie och Harry Dean Stanton som Brain är bara några...

Allt i den här filmen är snyggt som fan - belysningen, musiken, kostymerna, våldet, ljudeffekterna, fotot, stämningen...

Kul fakta: Från början var Clint Eastwood tänkt som Snake Plissken.

Kul fakta 2: I flygscenen då Snake flyger in i New York och "dataskärmar" visar staden i grön/svart är det inte en databild utan en miniatyrstad som är uppbyggd av papp med självlysande färg på kanterna. En av filmhistoriens snyggaste "specialeffekter".

Prometheus - reflektioner

Ingen annan filmserie kommer i närheten av det antal gånger jag sett Alien-filmerna. Aliens (1986) har jag sett cirka 50-60 gånger, tagit tid i slutscenen och glatt konstaterat att nedräkningen stämmer med verkligheten. Även om jag såg filmerna (första gången) i ordningen 3, 2, 1, 4 knöt jag ihop handlingen i huvudet och började med tiden avguda historien. När jag som 15-åring såg Alien - återuppstår (1997) på premiären på Rigoletto satt jag hela filmen framåtlutad och kunde knappt andas. Luckan efter denna upplevelse kändes tung. År efter år gick med nedlagda manus och bråk om film nummer 5 skulle utspela sig på jorden eller på Alien-monstrens hemplanet.

När jag sedan fick se trailern till Prometheus slutade jag än en gång att andas. Där var den: den storväxta varelsen med elefanthuvud från ettan som jag drömt mardrömmar om i alla år. Skulle Ridley Scott kunna knyta ihop säcken med denna film?

Mina löjligt höga förväntningar kunde såklart inte uppfyllas. Även om jag blev så tagen av första biobesöket att jag såg den dagen efter igen så kan jag inte se Prometheus som en Alien 5. Jag har inte mycket kritik att komma med när det gäller filmen i sig. Många fans har rasat över bristande logik. Kom igen, det är sci-fi! Som om inte de gamla filmerna innehöll logiska luckor (som när Ripley släpper taget om handtaget innan luckan ut mot rymden är helt stängd i Aliens eller typ allt som Call håller på med i Alien - återuppstår). Det enda jag tyckte kändes lite väl konstigt var forskarnas allt för stressade beslut (till exempel att sticka in grovkalibriga kanyler i det viktigaste arkeologiska fyndet någonsin). Men om man tänker på det: gammelgubben har pröjsat hela kalaset och håller på att dö, så han stressar upp tempot på hela projektet genom sin dotter.

Med lite fantasi tycker jag att Prometheus knyter ihop säcken ganska snyggt. Men varför tycker jag ändå inte att Prometheus kan räknas som en Alien 5? Just för att det inte är Scotts ambition. Han har ersatt klaustrofobiska luftschakt, extrakäkar som göttar hjärna och skitskitiga miljöer mot lite för snygga skådisar, religiös filosofi och en vitlyxig escape-pod som visar sig (trots flygel) vara värdelös. Men framför allt är Prometheus lite för positiv. Den verkliga skräcken de gamla filmerna besitter genom att manefistera vår oerhörda underlägsenhet gentemot monstren innfinner sig aldrig.

Och varför kvävs inte Dr. Shaw till döds på den karga ytan av en kall planet där alla besökare går under? Skulle varit best ending ever. Förutom slutet i Aliens. Det kommer aldrig att slås. 

Sexism och armerade museum.

Såg jävla massa film i helgen. Några dagar senare kan jag inte släppa några tankar.

Dels den risiga kvinno- och manssynen i Wedding Crashers (2005). På den ena sidan av myntet finner vi alla brudar som John (Owen Wilson) och Jeremy (Vince Vaughn) lägger ner. De går på alla lögner, klyschor och patetiska bullshitstorys och faller som furor. Mansgrisarna John och Jeremy kommer undan med allt, och publiken skrattar och gläds åt deras segertåg bland alla kåta bröllopsgäster.

Men lyckan är inte evig. I en ganska hemsk scen i filmens andra halva blir Jeremy brutalt våldtagen (Män-som-hatar-kvinnor-style), fastbunden med strumpa silvertejpad över munnen och allt. Det problematiska med denna scen är att det är meningen att vi ska skratta åt att Jeremy har tagit sig vatten över huvet denna gång och får igen för år av sexuelt svineri. Men jag har mycket svårt att dra på smilbanden. Speciellt i den följande scenen dagen därpå då Jeremy faktiskt mår riktigt dåligt. Även här ska vi skratta åt Jeremy och tänka att nu var det inte lika roligt längre när du fick smaka på din egen medicin.

Filmens sexualpolitiska poäng blir att kvinnor tyvärr inte är klokare än att de gärna följer med till hotellrummet när en man ljuger om guld och gröna skogar, men att de alltid kan ge igen genom en gammal klassisk förnedringsvåldtäkt. Den Hollywoodianska kvinnosynen luktar inte alltid mumma, men denna gång stinker den verkligen.

För att gå över till något roligare. I action/sc-fi/komedin Battleship (2012) får vi följa ett gäng krigskukar som spelar sänka skepp med ovanligt tråkiga utomjordingar. När huvudpersonernas skepp (John Paul Jones, basisten i Led Zeppelin) blir sänkt kan de ju självklart inte ge upp utan börjar leta efter ett nytt skepp. Det bästa de kan hitta är andra världkriget-båten USS Missouri som varit avvecklad i 20 år. Till tonerna av AC/DC:s Thunderstruck sparkar ett gäng krigsveteraner igång skeppet på typ en timme. En underbar scen om man lämnar allt vad vett heter utanför bion. Låt oss säga att skeppet faktiskt går att starta efter 20 år i hamnen. Och att det mesta faktiskt fungerar. Men varför har man lämnat skeppets kanoner i stidsskick och varför i helvete har man lämnat åtskilliga torpeder och missiler ombord, när skeppet de senaste 20 åren varit ett museum. Jätteroligt men också logik i klass med Waterworld (jag tänker såklart på framtidsåsikten att pjäxor är bra skor ombord på en segelbåt).