Med boken i bakfickan (Jane Eyre 2011)

För någon som läst, älskat och själv fantiserat om boken Jane Eyre så finns det ett överflöd av adaptioner genom film och TV världens olika decenier.  Man kan då lätt fråga sig varför Hollywood väljer just detta feministiska mästervärk att göra en film av och där kan jag inte svara utan att fabricera så jag väljer helt enkelt att bara recencera denna nya vackra film som faktiskt fick mig att sitta still i stolen och spänt vänta på ett slut som jag redan kan utantill.

Vi börjar med Jane som växer upp i en stel och okänslig värld både i hennes eget hem och i den skola hon sedan sänds till och här startar hennes resa mot ett eget liv och hennes längtan efter kärlek och tillhörighet och allt det hon så kallt förvägras i denna värld. Detta är ett ganska hårdraget sätt att få Jane att söka efter dåtidens feministiska alternativ istället för att enbart bli fru och mor. Hennes längtan efter kärlek är i mångt och mycket ganska hemlighållet igenom boken även om filmen visar detta tidigare. Detta gör henne till en ganska komplex person och detta än mer när man tänker på att denna bok faktiskt är skriven väldigt samtida. Det gör henne även till en väldigt spännande roll att gestalta och jag har haft svårt att gilla tidigare skådespelerskors insatser då de ofta har problem med det duplexa i Jane. Mia Wasikowska lyckas ganska bra med sin naiva och ändå starka utstrålning. Det behövs mer än bara ett vanligt utseende och förundrade ögon för att bli Jane och här har man nog kommit närmare än jag sett tidigare.

Då till vår andra huvudroll som man inte får riktigt samma bakrundshistoria till, inte direkt i alla fall. 80-talets James Bond, Timothy Dalton, som en ganska platt Mr Rochester eller den känslosamt plågade Toby Stephens i en mer smutsig rollgestaltning av samma Mr Rochester ger oss en stor bredd i kvalité bara de senaste 25 åren och det kan vara svårt att hitta sin egen nisch om man inte är en bra skådespelare. Men här lyckas absolut Michael Fassbender med bravur. Han är en absolut favorit både i Hollywood och för mig personligen och nu då även som Mr Rochester. Han är känslokall och känslosam på samma gång och man kan riktigt ta på hans inre stormar i relation till Jane och ja nästan enbart Jane. Jag jämför med tidigare versioner där man får en mer djupgående förklaring och kanske även får se mer av hans kamp emot sina demoner vad gäller Sophie och Miss Reed med kompanjoner. Här är det mest Jane och hur hon ställer hans liv och ja, hela värld på ände som är helt i fokus. För gemene man så räcker nog detta fullt ut då det trots allt är en mycket vacker kärlekshistoria. Men man missar absolut många andra fassetter i boken och historian i sig.

Filmen som sådan är vacker med bra fotografi och underbara landskap som bakrund till rena och stiliga kostymer. Man har faktiskt med Judi Dench i rollen som hushållerska och det är ju svårt att slå fel med henne som support. Flödet är bra då man som sagt håller sig till kärlekshistorien och låter Janes kamp emot att placeras i de vanliga kvinnliga facken för sin tid har fått stå tillbaka för just detta så blir filmen lätt väldigt enkel när man förväntar sig mer.