Mikael Persbrandt: “Dansar med vem fan som helst” • Guldkorn från arkivet

– Skådespelare är ett släkte som från början står längs kanterna på dansbanan och bara väntar på att bli uppbjudna. När någon säger “Får jag lov” blir vi så jävla glada och springer upp och dansar med vem fan som helst. Efteråt tänker man “den där borde jag kanske inte ha dansat med”.
Film.nu mötte Mikael Persbrandt på filmfestivalen i Berlin 2008, då han reflekterade över sin benägenhet att tacka ja till roller lite väl frikostigt.
Här bjuder vi på några av guldkornen från vår intervju.

Film.nu |

Mikael Persbrandt besökte Berlin våren 2008 för att prata om Simon Stahos film “Himlens hjärta”, där han och Lena Endre spelade huvudrollerna.

Persbrandt hade då under några intensiva år gjort fyra filmer tillsammans med den danske regissören.

Varför fungerar ni så bra ihop?

– Jag får ju väldigt olika roller. Alla de här tre rollerna, eller fyra med den här lilla i “Nu”, är ju vitt forskellige, tycker jag. Jag får jobba med register som inte så många andra regissörer i Sverige tillgodoser mig med. Simon är intresserad av det här som sker mellan människor, inte vilken bil som exploderar. När vi ändå inte har råd att göra några snygga explosioner, då är det bättre att koncentrera sig på det som sker ögonblicket innan, emellan människor. Det är inte så många regissörer som har det intresset, eller den förmågan. Auteur-regissörerna, de är väldigt sällsynta.

Inspelningen av filmen “Bang bang (orangutang)” var särskilt utmanande, berättade Persbrandt.

– Rollen var så mobbad och då blir man själv lite mobbad under hela inspelningen. Du vet, en hel dag och Fares Fares sitter och spottar på en, tagning efter tagning efter tagning. Så säger de “en till”, och så ska man vända upp ansiktet och han ska förnedra en igen. Det tar på psyket.

Vad tycker du om att spela en “underdog”, är det något som du lockas av, även om det är jobbigt?

– Ja, jag tycker det är intressant. Det är intressant att spela alla som råkar ut för någonting, som har en emotionell resa. Det är jävligt välgörande helt enkelt. Om det sen är underdogen, härskaren eller uppkomlingen som går under … bara det är en resa i det, som kan vara fysisk eller psykisk. Ett praktexempel är ju James Deans “Jätten”, där han jobbar sig upp från längst ned på botten och får sin egen oljekälla. Sedan gör han toppkarriär, men slutar som försupen, ensam människa. Dean var bara 22 bast eller något när han gjorde den. Fantastiskt.

Läs hela intervjun i vårt arkivdär får du också läsa om Mikael Persbrandts internationella karriär, vad som fick honom att börja med skådespelarjobbet och hur det går till när han spelar in film på tyska.